Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men, för tusan, plånboken måtte ligga i fracken derborta . ..
det var rätt snällt af dig, min gubbe lilla, att så der lägga
af sjabema enkom för min räkning ... Derför så, hifvabå .. .
men hvad är det der?... En urkedja.. . ah I Då måste
det vara klocka med... Jag har länge behöft mig en
klocka, jag, för att sprätta med ... men du behöfver ingen,
du, ty i evigheten skall det hvarken finnas timmar eller
sekunder... Se så, ligg nu beskedligt stilla, så skall jag
befria dig från thenna verldens flärd, som presten säger...
ju enklare du kommer till himmelriket, ju simplare, du lilla
dödens lamunge!»
Under denna monolog sökte mördaren draga halskedjan,
som var af tjockt poleradt stål, öfver kammarskrifvarens
hufvud, under det han med sin högra knäskål tryckte dennes
mage och bröst.
Alm hörde icke hvad mördaren sade, eller såg hvad
denne gjorde, ty hans tankar sväfvade i denna stund högt
öfver jorden — öfver mörkret, tordönet, viggarne.
Hastigt uppgaf mjölnaren ett gält rop, hvarvid han
släppte kedjan och förde svärjande begge händerna till sin
mun, och Alm tyckte sig öfver sitt hufvud vid ljuset af en
blixt förmärka ett blankt jernstycke, och han hörde äfven
en röst, som icke ljöd obekant i hans öron;
»Den, som gifvit mig två riksdaler för Dödens gudson,
får inte så der oförhappandes bli dödens lamunge... Förlåt
mig, bror, om jag slog dig något för hårdt på fingrarne!»
»Gud vare lofi» klingade nära bredvid en spädare
stämma.
Vissheten om hjelp i nöden och möjligheten af räddning
återgåfvo Alm på en gång både besinning och krafter.
Ögonblickligen reste han upp den öfre delen af sin kropp och
riktade med knytnäfven mot mjölnarens bröst en puff med
den verkan, att denne, kippande efter andan, raglade
baklänges, hvarefter Alm i sin ordning kastade sig öfver sin
fiende, tilldelande dennes panna slag på slag, af hvilka ett
enda varit tillfyllest för att döfva en björn.
»Stopp, min goda man!» ropade magistern, i det han
trädde in doppskon på sin krycka mellan den sanslöse
mjölnarens panna och den hämdfulle kammarskrifvarens näfvar;
»stopp, hör. ni 1... Ni kom hit för att finna ett skelett,
men inte för att göra ett sådant.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
