Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men denne krympling var icke mindre artig och
hjertlig, ty han förklarade, att han för sin obetydliga persons
skull icke ville förorsaka någon det ringaste besvär, utan
bad han, under förnyade tacksägelser, att man skulle låta
honom gå, emedan han hemma hade hustru och barn, hvilka
säkert voro mycket oroliga öfver hans långa bortovaro så
. sent på aftonen.
»Se så, var inte envis nu, min vän!» sade den
outtröttlige Alm; »ty’ när du kommit ned, så får du icke
allenast benet lagadt, utan äfven en sup med något att
tugga på... du behöfver det nog, ty du ser så utfrusen
ut, stackars gubbe.»
Men tiggaren, fastän han gick på träben och kryckor,
föreföll alltför stolt i olyckan, ty han bedyrade, att han icke
behöfde taga emot hvarken bränvin .eller annan förtäring af
någon för intet, allraminst af personer, med hvilka han icke
hade den äran att vara bekant.
Men denna afton var det i stjernorna skrifvet, att den
menskliga välgörenheten icke skulle tröttna eller erkänna
någon gräns för sitt nit, liksom att den ovanlige tiggarens
stolthet och hederskänsla icke skulle böjas af något.
De hederlige, menniskoälskande jernbärarne fattade de
kraftigaste tag uti krymplingens armar för att förmå honom
följa dem, och denne, i sin ordning, spjernade emot af alla
krafter för att befria sig från de välmenande menniskornas
händer.
Men välgörenheten kan, liksom stoltheten, gå för långt,
och då blir den förra såväl som den senare svår att länge
fördraga.
Detta blef också fallet vid detta tillfälle.
»Det var mig en kallbräckt satan att vara halsstarrig 1»
ropade den längste af välgörarne; »följer du inte genast
med i godo, så släpa vi ned dig med våld!»
»Talar ni i den ton, era hundar!» svarade välgörandets
föremål och slog dervid ut sina begge armar, liksom man
slår ut tvänne slagbommar.
Men öfver hvardera slagbommen slogo tvänne par
jernbärarhänder ned, och balustradens tjocka jerngaller
började gnissla och darra för de knuffar, som vankades
mot dem.
»Säkra tag ’i stortjufven!» ropade nu Alm, likaledes
afkastande masken; »och ned med honom utför trapporna,
tilldess vi fått polis och vakt hit! . . . Ned med den bofven!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
