Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tolfte kapitlet.
Rösten.
Alm stod qvar på samma ställe, skådande länge nedåt
brinken, oaktadt tiggaren icke mer var synlig. Han kände
i sitt bjerta några djupt smärtsamma styng, desto svårare
att förmildra som han ännu icke rätt tydligt kunde göra
sig reda för den känsla, som förorsakat styngen och
smärtan.
Tiggarens ord genljödo ännu i hans öron, i hans själ,
och han bjöd fåfängt till att gifva dem en mer tillfällig
grund och följaktligen en mer oskyldig betydelse. Nästan
efter hvarje tillfälle han sammanträffat med magistern från
Skinnarviken hade följt något ondt, hvilket han visserligen
hitintills lyckats bekämpa, men dock alltid med biträde af
någon hemlig trollkraft, direkt eller indirekt meddelad af
den gåtlike magistern sjelf.
Tiggaren hade för honom varit på samma gång en olycka
och en varning mot olyckan. De ord denne sist yttrat
inneburo utan tvifvel någon stundande förargelse, men huru
förekomma den? — Alm nästan ångrade, att han icke af
honom begärt en ny saga, hvilken, såsom han förestälde
sig, skulle ha räckt honom någon Ariadnetråd. Vår gode
kammarskrifvare hade blifvit något vidskeplig, och för detta
hade han att tacka, icke en upprörd fantasi, utan sjelfva
den lärorika erfarenheten.
Han begrep ej, hvarför han rodnat så starkt, när
magistern utgöt sig i loftal öfver fosterdotterns skönhet. Huru
skulle han då kunna begripa, hvarför magisterns varning,
rörande spåret af den lilla foten, tillskyndat honom ett
sådant lidande!
Han ångrade, att han släppt tiggaren ifrån sig, innan
han af denne erhållit närmare upplysningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
