Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej, att hvad jag talat, flutit ur ett hjerta, som endast vill
ditt väl!»
Amanda vände sitt ansigte mot fönstret utan att besvara
hans vänliga ord.
»Så farväl då!» suckade han och närmade sig dörren.
Amanda bibehöll sin plats vid fönstret.
Alm tog något hårdt i dörrlåset och öppnade dörren,
som dervid knarrade ganska mycket.
»Amanda,» yttrade han, vändande sig om i dörren;
»kanske har jag haft orätt... då vill jag gerna godtgöra allt.»
Den starke, atletiske mannen hade nu ett barn kunnat
linda om fingrarne.
Men flickan vände sig icke om, utan fortfor att skåda
ut på gatan.
Förkrossad lemnade han då sångrummet och gick ut
i salen, hvarefter han genast begaf sig utför trapporna,
glömmande, att han borde taga afsked af fru Grå.
På mellersta trappstegen stannade han ett ögonblick
och vände sig om, liksom trodde han att någon skulle följa
efter för att kalla honom tillbaka.
Men ingen följde honom, och ingen kallade honom
tillbaka.
Han fortsatte derför sin väg och stod nu på gatan.
Då såg han en ung, elegant herre, som promenerade nära
förbi det hus och den port, hvarutur han nyss kommit.
Han tyckte sig förut ha sett den unge ihannen och
erinrade sig snart, att det var densamme, han några timmar
förut sett gå upp i huset vid Storkyrkobrinken och hvars
åsyn då på honom gjort ett så oangenämt intryck.
Alm försjönk i nya grubblerier, ty anblicken af den
ståtlige kavaljeren, hvilken fortskred i riktning åt
Söder-malmstorg, hade å nyo inverkat obehagligt på honom.
Ur dessa grubblerier väcktes han snart af några ackord
på ett piano, ljudande uppifrån. Derpå inföll en röst,
hvilken Alm ganska väl kände igen; men han igenkände
äfven det stycke, som rösten återgaf. Det var samma sång
han hörde, innan han steg in i sångrummet, det var Stagnelii
sång »Till kärleken».
Kammarskrifvaren kastade en slocknande blick upp till
fönstren, hvarefter han tog vägen åt Norr.
När han kom hem, var han sjuk — sjuk till kroppen
och dödssjuk till själen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
