Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, kom hit nu, du lilla stygga dufva!» lockade den
gamle höken; »hvad den der rodnaden klä’r dig väll»
»Det var då derför ni kallade mig till er?» sorlade det
ur hennes bröst fram ur hennes läppar.
»Ja visst, du ville det ju sjelf,» svarade presidenten, i
det han steg upp och närmade sig henne. »Jag begriper
inte,» tillade han, »hvarför värdshuspigan dröjer så länge .. .
jag bestälde in konfekt och en butelj champagne för att. . .»
»Herre Jesus!» utbrast Amanda, hvarefter hon,
betäckande sitt ansigte med begge händer, störtade på dörren
ut ur kammaren.
»Hvad i Guds namn kom åt flickan!» mumlade
presidenten, försagd och bestört samt oviss o*m han borde följa
efter den bortilande eller dröja qvar der han var.
Tanken på hans höga rang och värdighet bestämde
honom slutligen för det senare.
Timvisaren på Maria kyrktorn pekade på nio, när
Amanda stannade på porttrappan till det hus, hvaruti fru
Grå hade sin pension.
Huru hon kommit hem, visste hon knappast sjelf, ty
allt hade ilat förbi henne, vagnar, menniskor, hus, allt. En
enda bild hade följt henne, hade rastlöst jagat henne framåt,
trots hennes fina, ömmande fötter och unga, svidande bröst.
Det var bilden af en man med silfver i håret; men
silfret skimrade i hennes ögon som stjernorna på en
likkista, och i denna låg hennes barndoms enda ljufva hopp,
förr så lifligt, blomstrande och strålande — men nu så
vinglöst, blekt och slocknadt. Arma, bedragna Amanda!
Stapplande uppför trapporna, nådde hon slutligen dörren
till pensionssalen och stod snart derinne.
Der mötte henne en annan bild, nästan lika mörk och
olycksbådande som den, hvilken följt hennes brådskande
färd från det aflägsna Norr till det aflägsna Söder.
Det var fru Grå, hennes lärarinna, hennes fostermor.
»Så är du då ändtligen hemma, olyckliga barn!»
började fostermodern, hvars ursprungliga bleka hy blifvit ännu
blekare.
Amanda teg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
