Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyrsprång och med utsträckt lans rände emot en
eldsprutande drake. »Gustaf, jag ville se dig på den stolte
springaren jaga fram i striden... jag ville se dig i din
granna uniform, hvad du måste se ståtlig ut! . .. När, när,
min ädle riddare,» ropade hon med oupphörligt tilltagande
svärmeri, ännu mer uppjagadt af champagnens glödande
verkan, »när störtar du mot draken för din Amandas
skull?. . . Amanda står bredvid med hopknäppta händer
och beder till helgonen om seger för dig .. . Ha, min Sankt
Göran, du är redan i striden I... Du tumlar om med den
rysliga draken ... jorden darrar under de vilda slagen . . .
luften fylles af lågor och blod ... se hvilka giftströmmar ur
drakens blodröda gap ... se hur solen förmörkas .. . Tappre
Sankt Göran, försvara dig!... Strid! Segra!... Amanda
beder... Ah, riddaren falleri... Han förblöder!... Han
dör!.. . Arme Sankt Göran! Arma Amanda! . . . Mitt hufvud
brinner!... Hvar är jag!»
Med blossande kinder lutade hon sig emot den unge
mannen, som skyndade att omsluta henne med sina armar.
Semeles gudomlige son hade med sin thyrsus, den af
vinrankor omflätade stafven, smygfsig in i Gracernas
dansande ring, och den unga flickan, ovan vid den yrande
dansen, kände sina sinnen förvirras.
Amandas riddare, hvars hufvud vinguden äfven vidrört,
men icke hunnit förvirra, ledde sin dam ur riddarsalen in
i de rum, hvarifrån de kommit, och de stora dörrarna
till-slöto sig efter dem begge.
Strax derefter inträdde samme betjent, som dukat
bordet. Roflysten kastade han sig öfver qvarlefvorna af
den rika supén och, nickande åt riddersmännen omkring
honom, tömde han glas på glas. Deremellan spetsade han
öronen och lyssnade, med ögonen fästa på de stora
tillslutna dörrarne. Han lyssnade länge till de underbart
sköna, ehuru mycket fantastiskt sväfvande tonerna af den
unga flickans röst, som i något af de innersta rummen
sjöng en glödande kärlekssång, med hvilken förenade sig
ackorderna på ett piano; men det låg någonting ojemt,
oredigt i dessa ackord, hvilket röjde att handen, som anslog
dem, saknade sin vanliga säkerhet. Tonerna tycktes sväfva
omkring åt alla håll liksom blombladen, när de, af någon
våldsam hvirfvelvind ryckta från stjelken eller blomkronan,
strös ut i rymden och försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
