- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Romaner 2. Första älskarinnan /
181

(1889-1892) [MARC] Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sången aftog allt mer och mer, och slutligen förklingade
den med ljudet af en döende näktergal.

Betjenten, hvilken icke mer hörde något och derför
trodde sig kunna vara ostörd i sitt lofliga värf, förde nu en
nyuppslagen butelj till sina läppar och nickade dervid åt de
gamla riddarne; men denna gången drack han ej, ty han
såg tydligt, huru den ena skuggan efter den andra uppsteg
öfver riddarnes gestalter och anleten.

Denna syn förskräckte honom, ty han kom ej att tänka
på, att den klara aftonsolen började skrida ned bakom de
vestra skogstopparne. Deremot erinrade han sig ganska
väl, att det plägade spöka i den gamla riddarsalen, och han
stälde darrande ifrån sig vinbuteljen.

Riddarnes ansigten blefvo allt mörkare och mörkare.

Betjentens förskräckelse tilltog allt mer, hans ben
skälfde och kallsvett öfverhöljde hans panna, ty det tycktes
honom som hade de gamla riddarne uppstämt en
aftonhymn, hvilken klagande brusade från riddarsalens fyra
sidor.

Ja, det var de som sjöngo, och hymnen var:

»O, att solen skall gå ned, när hon är skönast!»

Adertonde KAPITLET.

En flyktig solens stråle.

Men eviga voro dock ej de skuggor, som betäckte de
gamle riddarnes anleten, och evig ej heller nattens mörka
mantel, som öfverhöljde deras glänsande rustningar. Solen,
evigt gammal och evigt ny, strålade redan högt öfver östra
skogstopparne hvilka ännu prunkade med det guld, som
dagens drott strött omkring sig på sitt lysande kröningståg,
och öfverallt, hvar den skred fram, mötte han tillbedjande
blickar och glädjestrålande anletsdrag.

Men mest bland alla strålade den unge, ståtlige husar- •
officerens ansigte, när han trädde ut genom den höghvälfda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:28:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/forsta/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free