Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flickan med det dödsbleka ansiktet var klädd i en
mörkgrön rock, hopknäppt ända upp till halsen. Med
venstra handen sökte hon sammanhålla sitt långa lösta hår,
och i den högra höll hon en kam af sköldpadd; men som
de begge marmorhvita händerna äfven syntes lika orörliga
och kalla som marmorn, så var det föga hopp om att
sköldpaddskammen kunde uppfylla sin bestämmelse att ordna
det glänsande svarta håret, och detta hopp slocknade
alldeles, när begge händerna släppte sina tag, hvarvid kammen
föll ned på mattan och håret utefter den unga flickans
venstra sida.
Nu närmade flickan sitt ansigte intill spegeln, liksom
ville hon i glaset på möjligaste nära håll granska de bleka
anletsdragen.
Men hastigt, och liksom hon blifvit förskräckt af
någon hemsk syn i spegeln, reste hon sig upp, vände
spegelglaset mot fönstret och försvann sjelf i bakgrunden
af kammaren.
Solens barn blef då på glaset varse några ljusa perlor,
hvilka det skyndade att tillegna sig, och log dervid så
himmelskt skönt som man föreställer sig att englarne le, när
de upphemta ångerns tårar ur den dödliges öga.
Nu nalkades å nyo den bleka flickan fönstret och
öppnade det, hvarvid hon åt den inströmmande morgonluften
anförtrodde några suckar, djupa som vågens, när stormens
vinge klyfver dess barm.
Derefter ilade hon återigen från fönstret och gick med
stora steg fram och tillbaka i rummet, än vridande
händerna, så att dessa blefvo röda som blod, och än slitande
sitt långa, yppiga hår, så att händerna mörknade af de
lockar, hvilka, lösryckta från den sköna hjessan, snott sig
om hennes fingrar och lågo qvar, sedan händerna släppt
den glänsande flätan.
I detta ögonblick förlorade solstrålen sin gyllene glans.
Var det väl ett moln, som ilade förbi solen, eller hade
kanske solstrålen bleknat vid åsynen af denna smärtans och
lidandets bild?
Vid ett tillfälle hejdade flickan sin oroliga gång och
höjde sig på tåspetsarne. Derefter nalkades hon med
skuggans lätta fjät det öppnade fönstret, stannade der och
lyssnade.
Hvad var det hon lyssnade åt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
