Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Befallningen efterkoms, och, kastande sig upp på den
eldige springaren, jagade löjtnanten i fyrsprång utåt
landsvägen ned till sjön, sättande öfver stockar, stenar och
diken.
Han ropade och hojtade och skrek som en galning;
men hans röst var en ropandes i öknen.
»Om hon tagit lifvet af sig, tagit lifvet af sigI»
våndades ryttaren, i det han sprängde fram utefter stranden,
så att vattnet stänkte upp öfver honom.
Efter en halftimmes fruktlöst ridande invid stranden,
intog han åter landsvägen. Kanske tröstade han sig med
den förmodan, att den som vill dränka sig kan göra det
utan att behöfva klä’ sig i hatt och schal.
Han aflägsnade sig allt mer från Asplunda, mötande
under den våldsamma ridten många, både åkande och gående,
hvilka, tillsporda om det unga vackra fruntimret, icke hade
något tillfredsställande svar att afgifva.
Så kom han fram till Säby gästgifvaregård, hvilken,
belägen en fjerdedels mil från Asplunda herresäte, nu vimlade
af åkdon och hästar.
Han frågade och frågade, men lika fruktlöst. Icke nog
dermed att ingen kunde upplysa honom om det allra minsta:
till råga på olyckan, drogo äfven alla på mun åt den unge
mannen, hvilken syntes utom sig af ångest och förtviflan,
ehuru han icke hade någonting annat än en bortsprungen
flicka att beskärma sig öfver.
Fradgande af sorg och raseri, begaf han sig slutligen
på hemvägen, och han hemkom i grefvens tid, ty midt på
gården störtade den stolte fullblodshästen.
Löjtnanten hade hvarken ögon för det ädla djurets
dödsryckningar eller öron för det tillskyndande gårdsfolkets
anskri. Med händerna för ansigtet rusade han uppför
trapporna, genom rummen och stannade ej, förrän han inkommit
i den fördömda sängkammaren, på hvars soffa han kastade
sig, utmattad både till kropp och själ.
Hvilken ond ande hade väl flugit bort med den unge,
sköne och fine verldsmannens hela besinning och lugn, dessa
afundsvärda själsegenskaper, som ingenting hitintills förmått
rubba, icke en gång tårarne af de många offer, som förut
fladdrat omkring honom, liksom fjärilarne kring ljuslågan,
och för hvilkas brända vingar och anklagande dödsqval han
städse egt ljuslågans klara likgiltighet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
