Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jo, ju mer han öfvertygade sig om förlusten af henne,
som nu försvunnit, desto härligare framträdde hon för hans
själs ögon — hennes sällsynta skönhet, hennes glödande
hänförelse, hennes oskuld, så rik på tillit och förtroende.
»Ha, jag älskar henne!» ropade han halft vansinnig;
»den första, den enda jag älskat!... O, om hon komme
tillbaka ... om hon återvände! ... Jag skulle, ja, jag skulle ...
men hon kommer ej!... Ve mig! ... För några timmars
himmel gaf hon mig helvetet för tid och evighet!... Ve,
ve mig!...»
Hans blick kom nu att falla på toalettbordet, och
springande upp, störtade han dit, ty han hade upptäckt det
lilla bernstenskorset, som Amanda burit, och hvilket hon,
efter hvad hon sjelf för honom berättat, fått af fosterfadern
vid sin första nattvardsgång.
Detta kors ryckte han till sig, öfverhöljande det med
kyssar. Han tog det med sig till soffan och lade sio å nyo,
tryckande korset mot sitt bröst med en häftighet, liksom
ville han begrafva det i sitt hjerta.
Då — då hördes fotsteg af en gående i de yttre
rummen.
»Hon!» skrek löjtnanten och sprang upp från soffan,
gripen af glädjens yrsel.
Men fotstegen, som närmade sig, voro för hårda,
tunga och våldsamma att kunna tillhöra Amandas sylfidiska
fötter.
Löjtnanten skyndade emellertid till dörren, men drog
sig lika hastigt tillbaka för den, som nu beträdde
sängkammarens tröskel.
Den främmande, öfverhöljd af dam från hufvud till
fot, var en medelålders man, af atletisk kroppsbyggnad;
men hans ansigte brann som en eldkula, och ögonen i
denna eldkula hade ingen hvita. Allt var blod och lågor.
Löjtnanten anade hvem den främmande var, och grafvens
kyla genomträngde hela hans varelse.
Den, som i denna stund sett dessa begge män, skulle
ha tagit dem för tvänne stöder, den ena af eld och den
andra af snö, begge i hvart ögonblick färdiga att falla öfver
hvarandra, då den enes seger endast kunde vinnas genom
den andres fullkomliga tillintetgörelse.
»För sent kom jag för att rädda hennes oskuld,» började
eldstoden, »äfven för sent för att rädda hennes lif!. ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
