Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En höstnatt, några år efter händelserna på Asplunda
herresäte i Roslagen, framstälde sig i ett af de sju
fång-hvalfven inom Carlstens fästning en scen, hvilken, om den
också icke var sällsynt bland dem, som bebo dessa hvalf,
likväl måste förefalla hvar och en oinvigd i hög grad
ovanlig och hemsk.
På det fuktiga jordgolfvet i detta hvalf stodo omkring
trettio fångar uppstälda i halfkrets framför en annan fånge,
hvilken tagit plats på ett omvändt ämbar. Närmast och på
hvar sin sida om denne, hvilken var den ende sittande,
stodo tvänne personer, hållande hvar sitt tända ljus, af
hvilka den hemska scenen upplystes.
Den som satt var hvalfvets frivilligt valde hufvudman.
Inom hvarje hvalf utses en sådan, och denne utöfvar ett
stort inflytande på de öfriga. Uteslutne från samhället,
bilda fångame ett samhälle för sig sjelfva under lagar, för
hvilka Drako sjelf skulle ha studsat.
Den hufvudman, vi nu ha för ögonen, tycktes i alla
afseenden vara vuxen sitt kall, ty hans ansigte var vildare
än någon annans af de församlade, hvilket i sanning icke
ville säga så litet, och hans kropp var den ojemförligt
gröfsta bland alla. Armarne och den öfre delen af kroppen,
som voro blottade, erinrade ovilkorligen om den ofantlige
Typhoeus, hvilken, i spetsen för de öfrige titanerna, staplade
bergen Ossa och Pelion på hvarandra för att på detta
sätt bestorma himlen och störta Jupiter från Olympens tron.
Omkring hufvudmannens hals, värdig en buffeloxe, var
knutet ett rep, vid hvilket hängde ned öfver det höga,
breda och hårbeväxta brösthvalfvet en liten fyrkantig
blyplåt, i hvilken bilden af en dödskalle befanns inristad. Af
det breda, vilda ansigtet syntes knappast mer än halfva
pannan och de stora, långsamt rullande grå ögonen, ty allt
det öfriga var betäckt af svart, borstlikt hår och skägg, som
föll ned ett godt stycke öfver bröstet, dock icke så långt,
att det öfvertäckte blyplåten, hvilken, jemte den alnslånga
träklossen, som han höll i högra handen, och halmmadrassen,
hvarpå hans nakna fötter hvilade, utgjorde hufvudmannens
insignier eller »imposanta emblem».
Hufvudmannen lät sina mönstrande blickar långsamt
öfverfara den tysta församlingen, och sedan dessa sålunda
gått laget om, öppnade han sin mun till följande fråga:
första älskarinnan. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
