- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Romaner 2. Första älskarinnan /
255

(1889-1892) [MARC] Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trotsas. Oemotståndligt lade han slutligen sin hand på de
motsträfviga ögonen och, till straff för det trots man vågat
bjuda honom, höll han för den inslumrades själsögon en at
drömmarnes mörkaste skärmar.

Den drömmande tyckte sig stå på ett berg, med
stormen och åskan öfver sitt hufvud. Bäst han så stod, rädd
för att taga ett enda steg af fruktan att störta ned i hafvet,
som #ildt’ brusade vid bergets fot, klöfs den svarta himlen
af en blixt, hvilken närmade sig honom på berget. Ju
närmare den kom, desto tydligare antog den skapnaden af
en eldsprutande drake. Den drömmande började en strid
med denna drake, hvilken slutligen slungade honom utför
berget ned i hafvet, som slog sina vågor öfver hans hufvud.
Han sjönk till djupet, lidande dödens qval, utan att likväl
kunna dö. Han famlade på hafvets botten under fruktlösa
bemödanden att komma upp ur djupet; ty det var som hade
hans kropp blifvit tung som det berg, från hvilket han blifvit
nedstörtad. Då blef han varse på en bädd af koraller och
snäckor en slumrande flicka. Amanda 1 ropade han och föll
på knä invid den slumrande. Amanda är död, svarade flickan,
öppnande ögonlocken. Men i stället för de fordpm så
glänsande ögongloberna gapade nu emot den knäfallne
tvänne hålor, fylda af svart mull, och der den högblå
pupillen förr haft sin plats, låg nu en förstelnad tår, som
hafvet fåfängt sökte upplösa.

Då glömde den knäfallne sina egna dödsqval, och han
grät bittert öfver den slumrande flickan. Gråt, gråt! ropade
hon, ty hvad hafvet icke förmår, det förmå dina tårar, och
då såg den knäfallne, huru den svarta mullen småningom
ljusnade, till dess den förvandlades i den hvitaste emalj,
samt huru den förstelnade tåren började mjukna och skifta
i blått, till dess den slutligen log med himmelens leende
mot den knäfallnes öga. Amanda lefver! ropade han. Ja,
Amanda lefver! svarade flickan och slog sina armar om
hans hals, hon lefver genom dig, ty dina tårar ha försonat
henne med lifvet och Gud. I detsamma hördes på afstånd
ett vidunders rytande. Frukta icke! sade flickan, Guds
kärlek bor äfven i hafvets djup, och öfver den ha hafvets
vidunder intet välde. Och du vill följa mig till lifvet och
solen? frågade den knäfallne, som kände sina lemmar be
friade från bergets tyngd. Ja, ja, med dig till lifvet och
solen! svarade Amanda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:28:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/forsta/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free