Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gonen en stund, då jag tänkte beröfva mig lifvet.. . men
hur svagt, hur uselt att vilja försona det onda med ett
annat ondtl. . . För hvärje dag af dessa tvänne år, som
försvunnit, har jag känt mitt sinne lugnare, bättre... De
hemska bilder, som fördystrat mina barndomsdagar, hade
småningom trädt i bakgrunden och slutligen alldeles
försvunnit . . . Jag hörde icke mer i mina drömmar de svarta
vågornas dödsgny mot Skinnarvikens klippor eller Asplundas
strand ... O, hvarför skulle de hemska bilderna ånyo
uppträda i dag, denna för mig så händelserika dag, ännu mer
förskräckliga och hotande än de förut varit 1... Jo, troligtvis
endast för att öfvertyga mig derom, att ni, den ädlaste af
män, ännu är hvad ni alltid varit, min gode, min räddande
engel.»
»Men,» anmärkte Alm, mildt förebrående, »att icke
låta mig eller någon annan veta att ni lefde 1.. . Att låta
ora verkliga vänner förblifva i denna rysliga tro!»
»Ack, hur mången gång har jag icke fattat pennan för
att skrifva till erl» svarade hon; »men jag förmådde aldrig
fullända hvad jag börjat... jag hade ju varit så orättvis mot
er, visat så mycket förakt för de välmenande och ömma
förmaningar ni gifvit mig! Jag hade ju med den grymmaste
otacksamhet sårat ert hjerta, det bästa, det oegennyttigaste,
som någonsin klappat på jorden! . . . Ni måste vara djupt
förtörnad öfver mitt uppförande, ni måste bittert ångra de
otaliga uppoffringar ni gjort för mig, ni skulle aldrig kunna
förlåta mig, sådan var min tanke natt och dag... denna
tanke, den enda,dystra, som stört mitt lugn under de tvänne
åren, ryckte pennan ur min hand ... Som död egde jag
kanske ert medlidande; såsom lefvande kunde jag ej ega
annat än ert förakt.»
»Ni skulle ega mitt förakt!» upprepade Alm; »för
hvad?. . . För ett fel, hvars ansvar icke kunde falla öfver
ert hufvud ?. . . Hvilken menniska skulle väl våga fördöma
en svaghet, som säkert Gud förlät i sjelfva stunden af dess
tillvaro! Nej, mitt barn, jag sörjde, men jag föraktade icke.»
Den djupt upprörda flickan omfattade med sina begge
händer hans ena hand och tryckte den till sina läppar.
Hennes tunga var i detta ögonblick stum; men hela hennes
hjerta skådade fram ur hennes ögon genom strålande
perl-kransar af varma, heliga tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
