Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alm var utgången och hade sedan under loppet af dagen
icke varit hemma. Målet för hans resa ’till Göteborg var
att, som ombud för det räkenskapsverk han tillhörde,
genomgå åtskilliga räkenskapshandlingar på Göteborgs
landskontor, och der hade han också uppehållit sig större delen
af dagen samt följaktligen icke erhållit biljetten.
Så sutto de båda, fosterfadern och fosterdottern, i
engla-ren förtrolighet vid hvarandras sida, när de oförmodadt
stördes af någon, som hördes gå i det yttre rummet.
På tröskeln till boudoiren visade sig snart en ung man
med likblekt, förstördt ansigte. Det var löjtnant Räyel.
»Ha, äfven hit in förföljer han mig!» utbrast Amanda,
sprittande med en rysning upp från divanen.
»Jag vet, att åsynen af mig uppkallar er billiga harm
och afsky,» började Räyel; »men mitt besök hos et skall
icke bli långvarigt... jag kom blott för att säga er mitt
sista farväl 1» ’
»Ert farväl!» upprepade Amanda hånande; »ja, ni
bedrog mig rysligt!» tillade hon med fasa. »Öfvergifven af
alla, såsom jag då trodde, tog jag min tillflykt till er, och
och ni.. . ni!.. . Vet ni då ej, att när jag ser er, ser jag
min vanära, och när jag hör er, hör jag förbannelsen
der-öfver!»
Räyel gick ett steg närmare Amanda med hopknäppta
händer och lutande hufvud.
»Jag förbjuder er att nalkas mig!» ropade hon, icke
mer förskräckt och bäfvande, utan stolt som en vredgad
drottning; »jag befaller er att gå!... Hörde ni ej min
befallning? . . . Jag sade er att ni skulle gå!»
Alm uppsteg från soffan.
»Ert uppträdande här förvånar mig på det högsta,» tog
nu han till ordet; »ni hörde redan ute på gatan, att detta
fruntimmer plågades af ert sällskap, och icke desto mindre
intränger ni i hennes boning. . . Men liksom jag ute
skyddade henne, som ni förföljer, skall jag äfven liar inne blifva
hennes försvar, och derför, min herre ...»
»Amanda!» af bröt honom löjtnanten, i det han, fallande
på knä, sträckte armarne mot henne; »om du för två år
sedan icke hade flytt, hade du nu varit min maka . . . Bittert
har jag ångrat mitt uppförande mot dig.»
»Ni har ångrat er, ni!» yttrade Amanda, under det
att hånet ännu vanstälde hennes vackra läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
