Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock taga vi för afgjordt, till mensklighetens heder,
att om man en dag i början af april mänad 1839 hade sett
presidenten Elgklo, der han satt inbäddad i en väldig
karmstol, under oupphörligt pustande och qvidande, så skulle
man onekligen rörts af hans plågor.
En svårare dag hade han icke upplefvat, och femtiotvå
i hans dopsedel såg ut som sjuttiotvå på hans ansigte.
Också var det ett aprilväder, så Gud sig forbarme, och
gikt är, såsom vi veta, fullkomligt beroende af Herrans
väderlek.
Sjelfva kammartjenaren Ström, hvilken stod bredvid
sin husbondes karmstol och långt före detta hunnit vänja
sig vid hans jemmer, kände sig skakad deraf.
»Ack, att det vore möjligt,» utbrast han med handen
på det ställe, der hjertat borde sitta, »så skulle jag gerna
vilja dela hans nåds plågor, om jag derigenom kunde bereda
hans nåd någon lindring 1»
»Gifve Gud det vore så väl!» svarade den sjuke; »men
du och dina gelikar, som föra det oordentligaste lif från
morgon till qväll, få nog vara i fred, medan jag, som lefvat
ordentligt i alla mina dar, jag, som förtärt den sundaste
föda och knappast läppjat på starka drycker, jag som ...
O, min sida . . . mina ben! ... O!»
Presidenten ansåg naturligtvis stora middagar och
su-peer för den sundaste föda och räknade icke vin bland
starka drycker.
»Jag, som knappast kan erinra mig den stund, då jag
satte foten på en våt gatsten,» fortfor presidenten, »och
som alltid varit så rädd för drag... alltid haft så väl
på mig, antingen jag varit ute eller inne!... O, hvad
jag lider!. .. Skall det då aldrig bli något slut på detta
elände!»
»Gud bevars från det!» ropade betjenten med den
ifrigaste beställsamhet.
Presidenten spratt till och såg på Ström med stora
förvånade ögon, ty han hade menat slut på giktens elände,
likväl med bibehållande af lifvets.
»Jag trodde, jag, att hans nåd önskade sig döden,»
förklarade sig betjenten, »och derför så...»
»Jag fruktar ej döden,» inföll presidenten; »men
plågorna... Att ligga länge och plågas, det är förfärligt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
