Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trettiofjerde kapitlet.
Sagan.
En eftermiddag dagen före den, som var den sista af
de bestämda åtta dagarne, promenerade Amanda ensam vid
Lofö strand, dock icke längre från paviljongen, än att bon
kunde skönja den.
Hon var tankfull, men hvarpå tänkte hon?
Tänkte hon på, huru allt inom loppet af några månader
förändrat sig för henne? Huru hon ifrån sina triumfer på
konstens bana oförmodadt blifvit kallad till uppfyllandet
af visserligen mera anspråkslösa, men för hennes hjerta
ljufvare pligter, samt huru på detta sätt den första af hennes
ungdomsdrömmar blifvit verkliggjord?
Eller tänkte hon på morgondagen, då hennes öde skulle
afgöras — afgöras af henne sjelf? Hon skulle då blifva
dens maka, som hon med den första kärlekens eld hade
älskat. Detta hade varit den andra ungdomsdrömmen. Men
huru många skuggor hade ej fördunklat denna dröm, som
i sin upprinnelse varit så skär och ren! Huru grymt hade
hon icke blifvit bedragen!
Dock allt skulle ju upprättas nu, försonas nu, och
likväl gjorde henne denna tanke icke glad och lycklig, ty i
djupet af sin själ kände hon, att något fanns som aldrig kunde
upprättas, aldrig försonas, nämligen hennes svikna tro på
dens heder, åt hvilken hon med oskuldens hela förtroende
en gång öfverlemnat sig. |u tydligare hon insåg detta,
desto klarare blef det för henne, att det beslut, hon fattat,
mer var ett offer åt nödvändigheten, än en heligare känsla,
som hastade att möta en annan, med hennes egen beslägtad,
ty utan den ömsesidiga aktningen blir kärleken en låga, som
brinner och förtär utan att lysa och värma — blir en
jordisk passion, hvars himmelska doft fördunstat i rymden.
Det var derför som ett dystert moln nu hvilade på
hennes sköna panna, derför som en och annan tår perlade
ned på det lilla bernstenskorset, hvilket ännu hvilade på
hennes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
