Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han icke kunde ega någon varmare känsla för mig, än den
en far eger för ett förvilladt barn, ty ni stod alltid som en
skugga emellan mig och honom ... Då emottog jag genom
er far ert anbud, och dervid höjde sig i mitt bröst en stämma,
som jag ditintills icke förnummit, och denna stämma bjöd
mig att först inhemta hans råd i denna för min framtid så
vigtiga fråga... det tycktes mig som hade endast han
rättighet att afgöra mitt öde, som om allt berodde af honom.»
»Ha, jag förstår, han har förtalat mig... ve honom!»
»Icke ett enda ondt ord yttrade han om er. .. icke
heller ett enda ord om sin verkliga känsla för mig.. . Jag
vet ej hur det kom sig, men jag kände mig liksom svikén
i mina förhoppningar, kände mig sårad, och vi skildes med
synbar köld ifrån hvarandra... Då sökte min tanke er,
ehuru med motsträfvighet och blygsel... jag fann att jag
aldrig kunde älska er, och att min förening med er måste
blifva ett uppoffrande af mina bättre känslor... jag kände
mig olyckligare än jag någonsin förut varit.. . Men himmelen
förbarmade sig öfver mig och öppnade mina ögon ... och
ifrån det första ögonblick jag kände att jag var oumbärlig
för hans sällhet, ifrån den första stund jag visste att han
kunde älska mig, ville bli min make, beslöt jag att göra
honom så lycklig som en qvinna det förmår, och jag skall
lyckas i mina bemödanden, ty Gud är med mig, när jag
vandrar vid den ädles sida.»
»Nåd, nåd, Amanda!» bad Räyel, kastande sig, på knä
framför Amanda; »haf förbarmande med mig!. . . Ännu är
det icke för sent.. . Jag kan ej lefva utan dig!»
»Jag kan ej lefva med er och ni icke heller med mig,
ty vi kunna aldrig högakta hvarandra,» svarade Amanda;
»men jag vill tänka på er med frid och försoning ... Låtom
oss skiljas ... farväl!»
Dervid t^ärmade hon sig dörren till ett inre rum.
»Nåväl,» ropade Räyel, häftigt uppresande sig; »må då
min hämd bli starkare än min kärlek!»
Amanda stannade och vände sig om, betraktande Räyel
med bestörtning.
»Du kan ej lefva utan din mans högaktning,» fortfor
denne med förtviflad beslutsamhet i sin blick; »det ligger i
min makt att tillintetgöra denna högaktning, och, vid
afgrunden, jag skall göra det!.. . Jag vill följa dig som din
skugga ... jag skall ropa ut för verlden: der går hon, som
en gång hvilat i mina armar, hon som brunnit af kärlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
