Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anförde orkestern. Det var en helt ung man, nästan en
yngling, med korpsvart hår, korpsvarta mustacher och skägg,
något bleka, men ädla anletsdrag, stora svarta strålande ögon,
en fullständig italiensk typ med hela dess sprittande lif,
blixtsnabba intelligens och starka passioner. Han hade
kämpat på Milanos barrikader mot Italiens förtryckare, sades det,
och han hade flytt för öfvermakten och våldet. Men han
behöfde icke irrande söka ett torftigt bröd, ty han förde med
sig sin goda estetiska bildning, sin stora musikaliska talang
och sitt friska courage. Efter ett års vistande i vårt land
var han orkesteranförare vid kungl. teatern, troligtvis den
förste barrikadkämpe som anfört ett kungligt kapell.
Rossinis, Donizettis och Verdis beundrare och elev
tornade i början något emot nordens smak för Tysklands mästare,
en Mozart, en Weber; men han fann sig snart, tog seden
och smaken dit han kom, tycktes sedan dela sin kärlek lika
mellan Italiens och Tysklands partiturer, fylde mästerligt sin
plats och gaf ny ordning, nytt lif åt det gamla kapellet.
Häftig och brusande i början, blef han snart sina lugna
kapellisters bästa vän, liksom han redan förut var andras. Få
främlingar, om ens någon, hade under så kort tid vunnit så
många vänner som han, väninnor icke minst, ty han kunde
vara förledande, förtjusande, oemotståndlig när han ville,
och han ville det nästan jemt.
Såsom konstnär tillhörde han icke dessa musici, som
ensidigt tro, att man icke kan vara en storhet utan att sjunga
en bravur-aria af Rossini eller spela ett solo af Paganini:
hans vyer öppnade sig äfven och kanske mest åt andra håll.
Han talade gerna om de verldshistoriska händelserna, om
nationernas lif, framsteg och utveckling på frihetens och
bildningens bana. Det dröjde icke länge förrän han kände
sig lika lifligt intresserad för hvad som rörde vårt land, som
hade det varit hans eget; af sydländingen återstod knappast
annat än namnet, den lindriga brytningen samt hårets och
ögats svarta färg; till själen var han redan fullt ut lika svensk
som någon af oss, deltog i våra seder, tidsfördrif och
förhoppningar, liksom hade han aldrig haft några andra. Så
studerade han t. ex. alla våra tidningar från början till slut,
resonnerade i tull- och bankfrågor ofta nog mycket bättre
än mången ledamot af de höglofliga utskotten, fast han
aldrig kunde begripa vår ståndsrepresentation, och det skulle
mycket förvåna oss om han icke långt före detta slutit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
