Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beror blott på omständigheterna eller lyckan. Norling var
knappast mer än yngling, när han af den namnkunnige
Hernqvist i Skara, veterinär-inrättningens skapare i Sverige,
fick uppdrag genom testamente att fullfölja och fullkomna
hans verk. Testator visste nog åt hvem han lemnade detta
uppdrag. Det gälde att med små medel åstadkomma något
allmännyttigt och stort, på samma gång som det fordrades
att bekämpa den fördom som då hvilade öfver djurläkarens
yrke — djurläkaren var nästan sammanblandad med
huddragaren. Norling var också rätte mannen både att göra
det ena och tillintetgöra det andra.
En gång bjuden till en middagsmåltid, deruti ortens
notabiliteter deltogo, höjde en af dessa sitt glas, yttrande
med ett försmädligt leende: »Får jag den äran dricka med
fä-doktorn?» — »Alltför gerna,» svarade Norling, »och det
så mycket hellre som det är första gången någon af mina
patienter dricker mig till.»
Detta var oerhördt. Men det oerhördaste inträffade
när »fä-doktorn» friade till sjelfva biskopens dotter och fick
henne. Nu var gärdet uppgifvet, och hvad hjelpte det väl
att längre kämpa mot en menniska, som, ilande mot sitt
mål i sträckt galopp, trampade fördom och konvenans under
skarpskodda fötter!
År 1820 kom Norling till Stockholm, för att anlägga
veterinär-inrättningen derstädes. Otaliga voro de mödor,
förargelser och uppoffringar han hade att utstå; men fram
måste det, om också alla remtygen skulle springa. Vi ha
en anekdot äfven från den tiden. Norling hade en dag
bjudit några af statsutskottets motsträfviga andliga ledamöter
på en promenad kring Djurgården. Sjelf var han kusk,
och det gick som en stormvind utåt vägar, som ingen annan
vågade färdas. »Ute skall hästen flyga som fogeln, men i
spiltan må som perla i guld», brukade han säga. I en tvär
vändning spränger han utför en brådstupande backe, vid hvars
slut Brunnsviken öppnar sin blågröna famn.
»Hvart i herrans namn bär det här!» ropade presterna,
likbleka.
»Genom viken rakt in i helvetet!» ropar Norling.
»Håll! Vill ni vår undergång! Hjelp!» skrika presterna,
»Votera för veterinär-inrättningen, eller drick vatten tills
ni spricker!» skriker Norling under ett ifrigt klatschande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
