Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stackars Johansson! När de som äro en kärast ropa
på bröd, dä — då. — Kanske var det för sådana rop som
jcrichos murar föllo. Menniskorna förläto aldrig Johansson
hans inkonseqvenser. Hvad mer? Himlen förlåter dem nog.
Det randades väl knappast någon dag då han icke måste
ut för att vigilera upp några riksdaler till lifsuppehälle åt
de sina. Men detta hindrade honom icke från att ropa till
någon minister eller excellens, som han händelsevis mötte:
»Kom hit, herre, så vill jag ge herrn några goda råd!»
Ingen har mer gigantiskt än han förklarat det gamla
ordspråket: »brödlös, men icke rådlös». Det var omöjligt att
slippa undan, man måste ha i sig allt hvad han ville plugga
uti en, muntligt eller skriftligt, t)’ allt fanns på detta
vandrande kunskapens träd. Der fanns kart, mycket maskätet
kanhända, men äfven frukt, som det nog lönade mödan att
bita uti och hvaraf man icke kunde äta för mycket.
Vi erinra oss, med anledning deraf, en scen på
Riddarhustorget, som vi bevittnade under en riksdag, då baron
Palm-stjerna var landtmarskalk. Landtmarskalken kom i full skrud
från Riddarhuset och ämnade sig till Riddarholmen, då han
möttes och anhölls af Johansson, åtföljd af fru och flere barn.
Johansson började en föreläsning i statslära och finanser och
det med sin vanliga röst, som ljöd öfver hela torget. Den
arme landtmarskalken, omsluten på alla sidor, stod förlägen,
ängslig och förtviflad, stod som i en hafshvirfvel. Men så
var det också en hvalfisk med familj han råkat ut för.
Utan en styfver på fickan, såg Johansson ut som hade
han vexlar att draga på alla verldens bankirhus. Rygg och
nacke kunde han aldrig böja. Böjde han dem för någon,
så var det slutligen för döden; men det skulle icke förvåna
oss, om han sedan i en annan verld förklarat, att han icke
ens skulle ha gjort det, så framt han icke för tillfället varit
kroppsligt svag och lidande.
»I natt har jag sofvit bara två och en half minut,»
berättade han ofta när man fram på dagen träffade honom,
och han kunde berätta det samma tretti dagar å rad. En
gång vid månadens slut lemnade vi honom på skämt en
förteckning på hur länge han under hela denna tid sofvit.
»Hur mycket är det?» frågade han.
»Bara en timme,» upplyste vi.
»Inte illa, men det är bara en halftimme,» förklarade
gamle Argus, alltid djerfvare än den djerfvaste beräkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
