Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korståg mot tidens vandalism, som våldför landets
minnesmärken och landets historia med dem.
Det bedömes ju redan såsom vackert och berömvärdt
att med ömhet vårda anförvandters och vänners grafvar.
Men Holmberg ansåg hela forntiden för sin närmaste
anför-vandt och vän, och han har minneskransar för seklernas
stora graf och minnesord för generationerna som deruti
slumra; han ansåg det för blott en skyldig tacksamhetsgärd
åt dem som tänkt och gjort så mycket, försakat och lidit så
mycket för tid som är och tider som blifva. Deråt egnade
han snart uteslutande hela sin verksamhet, alla stunderna
af sitt lif, icke ens då upphörande när han, böjd af själsoro
och kroppslidande, icke mera kunde hvad han ville.
De som sågo Holmberg under de sista åren af hans
lif och icke närmare kände honom, sågo i honom blott en
kraft i förtid och genom eget förvållande bruten, och
måhända funnos äfven de som endast hade ögon för den lilla
molnfläcken på fästet, men icke för de många klara stjernor
som tindrade bakom den och som belyst så mycket. Dessa
ansågo honom såsom ett vanligt offer för ett hejdlöst, alltför
gladt umgängeslif. Men huru kunde väl han, som ur
forntiden plockat fram så många andra nordiska dygder, glömma
gästfriheten, Skandiens urgamla vidtbeprisade dygd? Huru
kunde väl i den rika samling af forntidslemningar, hvarmed
han så godt som bäddade omkring sig, såsom t. ex.
stridsyxor af flinta och jern, brynjor, stormhattar och famnslånga
slagsvärd, huru kunde väl i denna samling saknas det väldiga
dryckeshornet, som gick laget kring vid långbordet i
kämpa-salen och emottog så många löften om bedrifter på land
och sjö?
Hos Holmberg var allt, mensklig kraft såväl som
mensk-lig svaghet, ett uttryck af de tidehvarf, hvilkas runor hau
tydt, hvilkas seder han skildrat. Man glömmer för vida
mindre än så, att ju närmare eller gästvänligare trädet böjer
sina grenar till marken, desto lättare plundras det på
blommor och frukt, desto lättare brytes en gren, hvars lif kanske
utgör vilkoret för det hela.
Dock fanns det ett hos honom som aldrig förändrades,
och det var hans känslas ädelhet, hans hjertas renhet. Ingens
fiende, hade han vänner som få, men så bjöd han också på
en vänskap som ingen. Man vore nästan färdig tro att hans
kraft endast derför lutade till ruin, på det att ur remnorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
