Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det klaraste, träffar den obildade lika väl som den bildade
samt gör det goda eller det onda lika uppfattligt för alla.
Men om nu teatern är den egentliga kyrkan, så följer
ju klarligen deraf, att teaterförfattaren och skådespelaren
också måste utgöra det egentliga presterskapet, och om,
med afseende å olika bildning och förmåga, olika grader
inom detta, liksom inom statskyrkans presterskap, måste
antagas, så har ju äfven teatern sina prelater, sina biskopar,
om ej just med guldkors och doktorshattar, åtminstone med
kransar och kronor af lager. Katedral som teater, begge ha
sina gudomligheter, sina emblem. Och icke kan man väl
påstå, att en veckad fuling till doktorshatt tar sig bättre ut
än en frisk grönskande lager.
Bland dessa den dramatiska kyrkans biskopar —- för
att fortsätta jemförelsen — utmärka vi i synnerhet den hvars
bild vi i dag intagit. Man kunde väl kalla honom dess
erkebiskop, alltsedan Lars Hjortsberg lade ner sin kräkla
och lemnade primatet. Vi ha sett och känt många utmärkta
skådespelare både här och i utlandet, men icke många som
allvarligare än han sökt uppfatta helgden af sitt kall, ännu
färre som uppmärksammare studerat konstens och naturens
bok, scenen och menniskan, och som gifvit oss trognare
och klarare bilder af hvad han haft till uppgift att framställa.
Och ännu mer sällan torde en mångsidigare konstnär ha
funnits. Hvardagskomedien med dess joller, dess småbrokiga
sidor och egenheter, det stora sorgespelet med dess
jätteformationer, dess orkaner af passioner, dess himlar af dygd,
dess afgrunder af brott, allt, det ena så väl som det andra,
uppfattade han med samma skarpblick och utförde med
samma samvetsgrannbet. Det lilla har icke mindre än det
stora sina anspråk på pietet, och deremot felar aldrig den
sanne konstnären, sin roll lika trogen under en drängs livré
som under en konungs mantel. Hos få, om ens hos någon,
ha vi funnit denna pietet så strängt iakttagen som hos den
hvarom här är fråga.
O. U. Torsslow, född i Stockholm 1801, uppträdde
redan 1816 som elev vid Kungl. teatern. Hans fördelaktiga
yttre och ovanligt lifliga väsen gjorde honom oumbärlig i
älskarroller, hvaraf han också uppbar lejonparten ända till
sitt trettiandra år. Han hade då sådana älskarinnor att spela
mot som fru Eriksson och något senare Emelie Högqvist;
i tragedien hade han mamsell Strömstedt, sedermera hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
