Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fru, sin tids Rachel. Den första roll, hvaruti han väckte
den största uppmärksamheten var Hamlets. Men lika
utmärkt som den dystre drömmande Hamlet var han som den
sorglöse uppsluppne Filibert den yngre, liksom några år
senare den statskloke beräknande Strozzi och den jovialiske
Jovial i honom funno sin lika fulländade representant.
År 1833 krossades genom en olycklig tillfällighet hans
ena ben, hvaraf följde att han blef halt för hela sitt
återstående lif, halt, dock icke på koturnen. Han lemnade
der-efter Kungl. teatern, uppstälde sin egen dels på Djurgården
och dels i landsorten. Landsorten, bortskämd genom ett
falskt patos, så väl i pjeser som hos skådespelare, skakade
hufvudet vid åsynen af de representationer Torsslow gaf.
»Hvad är det der för roligt att se!» yttrade den goda
landsorten; »det går ju till som hos oss.» Man anade icke att
detta, som skulle vara ett klander, var i sjelfva verket det
största loford man kunde egna den dramatiske artisten, som
blir större i den mån han mer närmar sig naturen. Detta
var ett sätt att reformera teatern, att förädla smaken, men
icke ett sätt att gagna kassan. Så gaf han dem emellanåt
en röfvarpjes i himlen vete hur många akter och med hur
många mord på scenen, men som hjelpte upp kassan. Så
fick ändamålet någon gång helga medlen, och ändamålet
vanns till slut, det att höja landsortsteatern och befordra dess
förädlande inflytande på smaken, sederna och moralen. De
sujetter som arbetat och utvecklat sig under hans ledning
erinra sig ännu under den djupaste rörelse af tacksamhet den
tid då de i honom sågo icke blott mästaren, utan äfven den
faderlige vännen, som för allas väl när som helst stod färdig
att offra sitt eget. Lagerns blad tillhöra talangen, snillet;
men rosorna äro hjertats, och den krans som flätas
afbegge-dera slagen är den skönaste, den oförvanskligaste. Den som
endast minnes det stora, men icke det goda, det ljufva, den
minnes blott det minsta af hvad som är värdt att minnas.
Torsslows bildning inskränker sig icke endast till den
utförande konstnärens. Han har, efter hvad vi tro oss veta,
författat flere teaterstycken af stor förtjenst och som varit
uppförda med mycken framgång, ehuru han icke velat
vidkännas författarskapet. Torsslow har nyligen haft sin
afskeds-recett å Mindre teatern, dit han återgick efter några års nytt
engagement vid Kungl. teatern, men den gången såsom
styresman för den dramatiska scenen. Vi hoppas dock att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
