Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenom blir en bank oumbärlig och dess egen ställning
tryggad. Hur är det deremot med Riksbanken? Den är
för tungt rustad att följa med; den skramlar mer än den
rör sig; det är en rörelse i fickformat inom de stolta
murarna af ett palats. Vill Riksbanken skryta med sin storhet
och sin styrka, bålle man då för hans ögon realisationens
spegel, som är konvex och förminskar.
Så resonnerar det nya systemet, och erfarenheten
rättfärdigar det. Dess valspråk är: »Solidarisk ansvarighet»,
det är »en för alla och alla för en», något som hela
verl-den borde förstå. Och ändå behöfde Wallenberg ett helt
år innan han lyckades öfvertala elfva af sina vänner att
underteckna inbjudningen till en sådan bank. Men hvad
vännerna behöfde ett år till, det fattade »Le gros bon sens»
på två dagar. Inom två dagar var aktieteckningen till
Stockholms Enskilda Bank fullbordad. Förtroendet kom, snart
sagdt, med storm, och redan de första dagarna såg man i
bankens expeditionsrum en samling af qvinnor och män,
tillhörande den klass som man näppeligen väntat sig att få
se på en dylik plats, enhvar medförande sin sparpenning,
som legat, himlen vete hur länge, balfförmultnad på
kistbottnen. Så firade de små kapitalen sin uppståndelse.
Men den nye banken undgick lika litet, som andra
nyfödda, sina barnkrämpor, och 1857 års kris gaf hvarken
skarlakansfebern eller strypsjukan efter. Nu var det
misstroendet som löpte till storm, väckt af den allmänna
förskräckelsen och påblåst af egna intressenters ängslan. Då
var det icke godt att sitta bakom redutten, icke godt att
vara verkställande direktör. Man kan få sitt Waterloo utan
att beta Napoleon. Det gifves ibland någonting värre än
att bli slagen i fält: det är att bli pungslagen.
Men Wallenberg satt tyst och lugn på sin post. Om
»tystnaden är guld», som ordspråket säger, så bör lugnet
allraminst vara briljanter. Dessa valutor besitter ingen i
högre mått än Wallenberg, och han mötte leende de hemska
olycksbådande blickarna från de allierade vid disken.
»Jag svarar inte för att herrarne alla få rum här,» sade
han; »men nog ska alla få pengar.»
Och alla fingo sina pengar. Men vid hvarje liqvid bjöd
Wallenberg den liqviderade det förbindligaste »välkommen
återl» Man kan omöjligen vara artigare mot folk som vill
äta opp en. Men aldrig blef en artighet rikare belönt. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
