Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
messingen vore något rödare ... nej, men se bara... nu är
den som den bör vara . . . besynnerligt. . . den är ju alldeles
förträfflig. . . bra, bra, bästa mademoiselle! . . . Men hvad vill
det nu säga ... Aj, aj! Den blir rödare, den blir alldeles
för röd . . . den blir som guld . . . messing får icke heller se
ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha, det har
jag-inte heller märkt förut... det är ett par blå fläckar i
plåten, liknande små blå emaljerade ringar . . . Ah, jag
förstår 1» utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon
till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick
der-igenom fullkomlig upplösning på den vexlande gåtfulla
polityren, fick förklaring på silfret, guldet och den blå
emaljen.
Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga
egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte
sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att
uttala det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot
mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för
en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan
hvad han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och
på detta sätt fick också hon hvad hon tyckte om. Begge
blefvo således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom
madame Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till
fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man knappast
med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och
hygglig karl som verkmästaren på den der mekaniska
verkstaden i Frankrikes hufvudstad.
Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter
den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg,
beslöt kalla till sig ett af sina barn för att fordra
räkenskap, och som Marie alltid varit hans ögonsten och han
följaktligen hade de största anspråken på henne, så valde
han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade
madame Marie Cambon i sin makes armar och med sista
blicken på en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte
hoppade kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern
sof så länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver
hennes goda sömn.
Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde
detta namn, undergick både hennes blick och tunga en
fullkomlig förändring. Den förra hade icke mer någon
skymmande tår och den senare ingen dämmande sourdine, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
