Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika litet som naturens och tidens kan gå tillbaka. . .
Skil-naden emellan oss begge, käre Simon, är, att då ni tror på
eviga bojor, tror jag på evig frihet; då ni tror att folket
antingen fegt tål eller fruktlöst rasar, lyckligt när det någon
gång kan sönderslita en fångvaktare, tror jag deremot att
lolket icke tål, utan blott väntar, icke söndersliter, utan blott
straffar.»
Nu hördes tydligt bullret af en vagn, som stannade
utanför porten till Jardin des Plantes. Armand Cambon
fäste dervid ingen synnerlig uppmärksamhet, men desto
mer hans följeslagare, hvilken, tagande Armand under
armen och dragande honom med sig, ropade:
»Nu, Armand lille, är det tid att se på hur djuren
spisa middag... kom, koml Annars är den lefvande giadan
slukad innan vi hunnit fram, och det vore något som jag
skulle sörja öfver i alla mina dar, eller rättare sagdt, hon
kunde undfly lejonets, gap, och detta skulle ännu mera gå
mig till sinnes.»
Under dessa ord tog Hvita Björnen skutt, som till och
med skulle anstått ett lejon, och den unge mannen, hvilken,
om han också velat, icke skulle förmått lösrycka sig från
den jernhand, som omgripit hans arm, måste följa med
samma snabhet.
Det dröjde således icke många minuter förrän de hunnit
det hus, i hvilket de nyss varit. Men innan de vidrört
dörren till galleriet, blefvo de varse tvänne fruntimmer,
som också styrde kosan till samma dörr. Hvita Björnen
tycktes knappast märka dem, men Armand Cambon kunde
icke underlåta att noga betrakta dem, i synnerhet det ena,
hvars både utseende och toalett ojämförligt öfverträffade
icke allenast det andras, utan äfven de flestas af hennes
kön, alltid likväl undantagandes henne, som gifvit honom
femfrancstycket och bedt honom vara välkommen till rue
d’Anjou-S:t-Honoré. Nu ifrågavarande dam tycktes
visserligen icke vara så ung som hon på Bastiljplatsen; men
hon var lika vacker, ja kanske vackrare, åtminstone i deras
tycke, som sätta det vällustigt yppiga framför det
jungfruligt rena. Hennes stora, nattsvarta ögon, hennes mycket
krökta näsa, hennes svällande öfverläpp, som lindrigt
öfver-sköt den andra, hennes mjellfina, kanske något för yppiga
kinder, med hvar sin lilla förföriska grop, hennes något
tillbakakastade, men stolt uppburna hufvud, hvars hår, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
