Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Före klockan tre brukar jag icke öppna dörren mellan
de begge burarne,» förklarade han med en sidoblick åt
dörren till galleriet, liksom hoppades han på ännu flere
besök, emedan hans dröm om guld icke helt och hållet
kunde qväfva hans känsla för silfver och koppar.
»Ack, hvad det är för ett stort nöje att se de stolta,
vackra djuren, när de rusa in för att få sin mat!» bedyrade
djurvaktaren med möjligaste ömhet i rösten, ty han visste
af gammal erfarenhet, att de förnäma fruntimmerna alltid
äro särdeles tacksamma mot dem, som visa deltagande och
ömhet för de arma djuren; »behagar emellertid madame se
hur jag lägger in maten i burarne?»
»Ja.»
»Var då så nådig och följ mig!»
Djurvaktaren närmade sig dörren till galleriet för att
börja med de burar som stodo den närmast. Han kunde
dock icke underlåta att öppna denna dörr, för att se om
icke några francs- eller sousstycken voro på väg till hans
galleri; men som några sådana icke kunde förmärkas, tillslöt
han den med en suck och vände hela sin uppmärksamhet
mot den första buren.
Under tiden hade den granna damens stora ögon,
förmodligen i saknad af djur att se på, sökt de menniskor,
som jemte henne och hennes följeslagarinna voro inne i
galleriet. Af dessa menniskor var Armand Cambon den
som stod henne närmast, ty Hvita Björnen stod orörlig
framför lejonets bur, hvilken var mycket längre bort
belägen. Det var således naturligt att Armand skulle blifva
enda föremålet för dessa stora ögon, ty på djurvaktaren
hade de troligtvis redan sett sig mätta.
Armand Cambon, som så djupt böjt sig för de
milda, bögblå ögonen på Bastiljplatsen, uthärdade utan
ringaste förlägenhet de stora svarta ögonens eld, och det ehuru
dessa länge och väl spelade på honom. Emellertid skulle
detta helt säkert hafva smickrat honom, så framt han haft
någon rival att täfla med, t. ex. lejonet eller tigern, för att
icke tala om Hvita Björnen, hvilken väl ändå ej kunde vara
så farlig.
Huru länge Rinaldos köld skulle hafva trotsat lågorna
från Armidas ögon, är likväl svårt att veta, ty djurvaktarens
röst höjde sig, dragande allas uppmärksamhet till sig, allas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
