Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett förnämt djur, och företrädesvis var det också förnämt
folk som utöfvade denna grymhet mot alla dem, som de
hade att beherska. Med ett ord, Denise’s tal var icke blott
vackert, utan äfven i fullkomligt republikansk anda, så att
den unge mannen icke kunde annat än på det högsta lifvas
deraf, helst läpparne, som rörde sig, hade en så frisk färg,
och tänderna, som ganska ofta syntes mellan dem, lyste af
en så bländande hvithet.
I allmänhet hafva fransyskorna vackra tänder. Är det
derför att de, tack vare sina förståndiga mödrar, ända från
barndomen vänjas från att förtära varm soppa, eller derför
att man ingenstädes i verlden får köpa så vackra och väl
konditionerade löständer som i Paris? Vi hafva icke varit
nog närgångna att kunna upplysa våra svenska läsarinnor
om hvilken af dessa tvänne orsaker är den egentliga.
Hvita Björnen, seende sin unge vän så angenämt
upptagen, närmade sig under tiden den förnäma damen, som
naturligtvis icke borde bli lottlös, och sade till henne med
mycket låg stämma:
»Ifall det skulle roa madame att se hur lejonet gör
sin entré, så har jag djurvaktarens tillåtelse att öppna dörren
till dess bur.»
»Visst skulle det vara roligt,» svarade damen och
skyndade efter monsieur Simon, som icke var sen att bereda
henne detta nöje.
Också såg hon snart, till sin obeskrifliga fägnad, huru
den artige jätten drog i tågändan, huru dörren till den yttre
buren dervid öppnades samt huru derefter lejonet, ett af de
största som någonsin med sitt rytande skakat Numidiens
skogar, med ett enda skutt befann sig invid den inre burens
galler, hvilka det vidrörde med sin breda nos.
Lejonet, alltid storartadt och fruktansvärdt, är dock
alltid mest storartadt och fruktansvärdt i sin vrede. Detta
senare stadium hade nu inträdt, och hvem kan undra derpå?
Lejonet visste att mattimmen var inne, dess enda glädje
efter en förlorad frihet; det hörde huru i nästgränsande
burar de vida underordnade olyckskamraterna hvässte
tänderna mot afgnagda ben; det kände lukten af
middagsmåltiden, ja dt t såg den till och med ligga utanför buren, utan
att likväl kunna nå den. Detta förbiseende mot skogarnes
majestät var för stort att kunna förlåtas; det var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
