Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klubba, en af de der hiskliga klubborna, hvarmed man
drifver ihop vinfastager. Jag såg honom blöda ur flere
sår och bad honom draga sig tillbaka för att låta
förbinda sig. »Prati» svarade han; »ju mera blod man
förlorar, desto svalare blir man, och ju svalare man
är, desto säkrare utdelar man slagen,» och för hvarje ord
bekräftade han sin sats med ett krossadt hufvud eller ett
splittradt ben. När jag stupade, träffad af kanonkulan, var
Hvita Björnen vid min sida. Han reste upp mig och bar
mig på venstra armen, under det han fortfor att med den
högra svänga sin förhärjande klubba.»
»Ja, han räddade ert lif, min far,» ropade Armand
lifligt, »och derför skall jag älska honom så länge jag lefver!»
»Jag har förut berättat dig, huru han förde mig ur
striden till det hus, der man amputerade mig . . . Han höll i
mig under operationen, och jag minnes ganska väl, huru han
derunder brummade öfver den fördömda kanonkulan, som
borttagit mina ben, förnämligast af det skäl, att den hindrade
honom från att deltaga i striden. Oaktadt plågorna, kunde
jag ej underlåta att skratta åt honom, ty under brummandet
kastade han oupphörligen sina vreda blickar på mig, såsom
den egentliga orsaken till alltsammans . . . Men han lemnade
mig likväl ej förrän operationen väl var försiggången.»
»Den förträfflige mannen I» inföll Armand med djup
rörelse.
»Derefter återvände han till striden och dröjde länge
borta. När han återkom, hade han blott skaftet till klubban
q var i sin hand och syntes mycket misslynt. »Hur är det
med dig, Simon?» frågade jag honom. »Eländigt, uselt!»
svarade han, slängande ifrån sig skaftet; »men det är mitt
eget fel: hvarför tog jag icke med mig två klubbor! I
början gick det Gudskelof ganska bra och lyckligt för mig
— jag har aldrig haft så roligt, som jag kan minnas —
men klubban sprack; det är följden af att inte ha dem af
jern, såsom jag alltid påstått; ack, hvarför tog jag inte två
klubbor!» Emellertid måste Hvita Björnen, hvars hela kropp
var ett ofantligt sår, äfven lägga sig ned och låta förbinda
sig. Han svor öfver ödet, som gifvit menniskan ett skinn,
hvilket den minsta knappnål kan rispa upp, under det att
buffeloxen fått en hud, som trotsar muskötkulor. Slutligen
föll han i feber och yrade beständigt om buffelhud och
tvänne klubbor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
