Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone
var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. »Det är
alldeles nödvändigt,» hörde jag henne ofta säga, »att jag står
på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst
kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon
rättighet att återfordra mig.» Madelone hade rätt. Blotta
tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom gjorde
Hvita Björnen spak som ett lam; han skulle hellre ha
förlorat sina begge ögon än sin Madelone, och det ehuru
Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och
med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet
med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må
likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde
äfven de till dressyren »
»Men, min far, hur komma vi slutligen till den
lef-vande gladan?» frågade Armand något otålig, ty det led på
tiden att han borde lemna Bicétre.
»Just nu kommer jag till henne,» svarade fadern. »Den
vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda
djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar.
Man påstår att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf
följde naturligtvis, alt Madelone var eftersökt af en mängd
förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och
betalte den derför ganska rikligen. Också fortjente den snälla
Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var
som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man
kunde se. Hvita Björnen var icke titet stolt, när han om
söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med
Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade
svarta sammetspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft,
ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla
slags tafter för resten . . . Gud trösta Hvita Björnen då, om
han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till
ett sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så
kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt
för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur
Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid
Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan
hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone
trätte aldrig på .Hvita Björnen när de voro ute, men hon
hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet
Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
