Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den förra förhöll sig till den senare ungefar som
stormklockans slag, kallande till mord och brand i en upprorisk
stad, förhåller sig till den landtliga klockans klämtning en
ingående helgdagsafton. Begge äro gjutna af samma slags
metall, men anden som sätter dem i rörelse blir aldrig
densamma. Den ena eggar, berusar och förstör; den andra
lugnar, försonar och helgar. Den ena kan angripas af samma
eld, den sjelf tändt, och med lossnad tunga störta ned som
en oformlig klump bland ruiner; den andra, bärande på
hvarje ton en bön från jorden till Gud, ljuder klarare ju
längre den höjer sin röst och sjunger samma hugsvalande
sång ända in i sin yttersta timme–––-Armand kände nog
att det ej var den gode andens röst som ljöd genom hans
själ, men han saknade kraft att för den ondes sluta sitt öra.
»Det skall då äfven hända er hvad som redan händt
så många andra!» fullföljde Denise; »men med er är det
synd, ty ni är så god, så oskyldig.»
»Hvad är det som har händt så många andra?» frågade
Armand, i det han tog ett steg närmare den besynnerliga
kammarjungfrun.
»Att älskas och förskjutas, omfamnas och föraktas, njuta
och dö!» svarade Denise med spåqvinnans hemska ton; »se
der hvad som händt så många andra, och likväl hafva dessa
många andra varit både rika och mäktiga, då deremot ni,
monsieur Armand, då deremot ni...»
»Då deremot jag?» frågade denne, närmande sig ånyo
ett steg.
»Då deremot ni, som hvarken är rik eller mäktig,
skall, sedan ni bortgifvit och krossadt återfått det enda ni
egde, nämligen ert redliga och omisstänksamma hjerta, skall,
säger jag, icke hafva någonting annat öfrigt än er djupa
sorg och gränslösa förtviflan.»
»Ni tror då att markisinnan . . .»
»Ar olik de flesta qvinnor, ty när dessa bjuda en
kärlek, som börjar med jorden och slutas med himmelen,
egnar hon en kärlek, som börjar med himmelen och slutas
med jorden ... ja, under jorden.»
Den unge mannen kände en kall ilning genom sin
själ, ty det var ej utan att spåqvinnans ord egde ett visst
slägttycke med den aning, hvilken redan, som vi veta,
hade intagit honom, innan Denise inträdde i den mystiska
kammaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
