Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det trodde jag visst icke.»
»Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten,»
menade päronet; »men sker det småningom och i naturens
ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då
ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig, att jag utan
att rodna kan se Den heliga alliansen i ansigtet.»
»Det kan du visst, dyraste Rikspäron . . . Men hvad är
det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?»
»Känner du icke igen dem? De äro ju mina egna.»
»Men hvarför sträcker du så der upp dem mot himmelen?»
»Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden,
sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya,
som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med
all makt fånga åt mig den gudomliga rätten.»
»Hvad vill du med den?»
»Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt
legitim som du, Heliga allians!»
»Du skall få den, ty du är värdig ... Du är renad
genom Polens blod och helgad af jesuiterna.»
»Men bara denna heliga stund icke dröjer för länge.»
»Hur då?»
»Jag fruktar.»
»Hvad då?»
»Jo, att om jag länge så här fullmogen och naken sitter
på en qvist, jag slutligen börjar bokna och skämmas.»
»Du skämmas! . . . Det är icke möjligt.»
»Nej, det är icke möjligt,» upprepade flere masker,
skrattande.
»Vi arrestera er i lagens namn!» ropade i detsamma
tvänne röster, under det tvänne starka armar nedföllo, den
ena på päronets skuldra, den andra på tigerhufvudets.
Rösterna och armarne tillhörde tvänne långa
stadsser-geanter,’ som banat sig väg mellan de många åhörarne och
sålunda äfven fått del af dialogen mellan rikspäronet och
tigerhufvudet, en dialog hvars mening de lika klart
uppfattade som alla de andra, ehuru den på dem gjorde en
helt annan verkan.
»Hvad, man våldför karnevalsfriheten!» ropade gestalten
med tigerhufvudet, stötande ifrån sig den stadssergeant, som
vidrört hans skuldra, och det med sådan fart, att denne,
raglande baklänges, föll öfver några qvinliga masker, hvilka
kullslogos och illa trampades.
Sonen aj Söder och Nord. II. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
