Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst
på svanen.
Under tiden vexlades dryga hugg mellan Hvita Björnen
och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palaschen var lätt
i den förres hand och icke heller tung i den senares.
Simon husbållade hvarken på terser eller kvarter, så
väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.
Men Armand, som ännu blott försvarade sig,
samman-knöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jernn
cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palasch
fruktlöst hamrade.
Simon var häftig, Armand lugn, och när uppväger
icke lugnet styrkan?
Armand märkte, att hans gamle vän i sin blinda ifver
ofta högg å tempo, såsom det heter, det vill säga föll ut
utan att betäcka sig sjelf.
Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg
misslyckas, råkar man objelpligen ut för motståndarens, hvilket
icke mer någon parad hinner möta och afvärja.
Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något
ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt
begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.
Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg,
föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle
lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone
för en stund sänkte sin klinga.
Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra
följande:
»Simon, ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni
måste höra mig innan ni dömer... Jag bedyrar vid allt
heligt, att jag är oskyldig i den olycka ni kanske anklagar
mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt
bedragen ... Jag bedyrar äfven, att jag gjort allt hvad i mina
krafter stått för att utverka er frihet och att...»
Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel, och
ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både
fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt
ännu större häftighet.
»Ni vet icke hvad ni gör!» ropade Armand parerande
med fortfarande köld de haglande huggen; »ja, ni är en
galning!... Och detsamma ropar Madelone’ur sin graf...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
