Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En strile af omisskänlig glädje lyste i hennes ögon,
när hon varseblef och igenkände den unge mannen.
Efter en vördnadsfull bugning tog Armand några steg
framåt och befann sig invid den målarställning, framför
hvilken hon satt.
»Välkommen, monsieur Armand 1» helsade hon i det
hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen
för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.
»Ni har behagat kalla mig,» yttrade Armand.
»Collette, min kammarjungfru, berättade mig, att hon
råkat er, och som jag länge önskat se er...»
»Ni har då verkligen önskat se mig?» afbröt Armand,
utan att kunna qväfva den glädje som denna hennes
försäkran gjorde honom.
»Ja . . . Ni vet, att vi icke träffats sedan i slutet af
förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.»
»Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför
er onkels hus, som ni befalt .. . Men ni hade förmodligen
glömt bort, att ni bedt mig komma.»
»Nej, jag hade icke glömt det. .. men ...»
Hertiginnan tystnade, liksom hade ett obehagligt minne
bundit hennes tunga.
»Ni hade icke glömt det,» upprepade Armand; »dock,
hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så
obetydlig person som jag 1»
»Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur . . .
Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och
orättvis emot er . . . Jag förtjenar då all förebråelse, lika
mycket från er sida som min egen.»
»O, min Gudl» yttrade Armand ifrigt; »det har aldrig
kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre
vara bitter mot er, madame . . . Skulle jag ånyo ha gjort
något som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en
olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.»
Armands ifver härledde sig från minnet af den der
stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaides
hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske
det rätta ögonblicket vara inne att uskulda denna handling.
»Men,» tillade han, inseende att urskuldandet knappast
var bättre än själfva felet och derför görande våld på sig
för att undgå denne trollring, som ånyo började sluta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
