Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ack, jag kunde ju icke, som en man af heder,
förråda en qvinnas svaghet,» yttrade Armand.
»Jag förstår det nu,» sade hertiginnan; »men
emellertid gjorde denna omständighet, i förening med . . . med ert
eget besynnerliga uppförande vid ...»
Hertiginnan fullföljde ej meningen.
»O, min Gud! Jag vet hvad ni vill säga,» inföll
Armand, bleknande, ty ett nytt ljus hade uppgått för hans
ögon, och han ryste för dess sken.
Läsaren erinrar sig kanske, att den historia Denise,
markisinnans kammarjungfru, hade sig uppdraget att
meddela bankirens brorsdotter, gick väsentligast ut derpå, att
Armand, i sin blinda och våldsamma passion för
mademoi-selle Adelaide, skulle sjelf ha skrifvit biljetten i afsigt att
derigenom hindra hertigens och Adelaides giftermål.
Denna historia hade hitintills förefallit Armand för
enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd;
men hvad hade förnämligast bidragit till denna
omständighet, hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet
från Adelaide? Hvad annat än denna fördömda
hand-kyssning, som han ögonblickligen ångrat?
Hvarför skulle icke Adelaide tro på denna blinda,
våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon
så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?
Dessa voro de frågor Armand i denna stund gjorde
sig sjelf, och dem han till sin stora förtviflan måste jakande
besvara.
»Ve mig!» sade han sorgset. »Att en gång ha felat
mot den vördnad man är skyldig er är redan ett brott,
och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så
väl som om det andra! . . . Jag har sålunda främjat den
svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka som
jag tusen gånger skulle velat dö för I»
»Ni bör icke anklaga er för min olycka,» svarade
hertiginnan, »ty hvarför skulle jag misstro er, den ende som
visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill
något förnuftigt skäl ?.. . Men sådan är vår lott, denna lott
som likväl så mycket beprisas och afundas.. . Omgifna
endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner
utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och
skaplynne . . . Med dem börja vi snart blindt misstro det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
