Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hofmännen och damerna nästan samma döende ansigten? . . .
Hoffolk brukar väl icke sörja sä förtvifladt heller...
Dela-roche har likväl målat mänga vackra taflor och anses med
skäl för en bland cheferna för den nya franska skolan ...
Men denna tafla rättfärdigar en anmärkning, som man ofta
gjort emot honom, nämligen att han är för klassisk för
romantikerna och för romantisk för klassikerna.»
»Här bredvid ha vi ett stycke af Scheffer den äldre,
som jag tycker mycket om,» fortfor konstnärinnan; »det är
den tappre grefve Eberhard af Wiirtemberg, som, midt
under hans soldaters jubel öfver den seger han vunnit,
innesluter sig i sitt tält och gråter vid liket af sin i striden
fallne son... Se detta stränga, grofva och väderbitna
krikar-ansigte, hvaröfver tårarna glittra som daggperlor på den
hårda stenen... Ju längre man betraktar det, desto mer
tycker man det sträfva, oj em na och hårda upplöser sig och
försvinner... det är som små blad och blommor växte upp
ur spåret af hvarje daggdroppe ... det är som en mjuk och
skiftande mossa småningom utbredde sig öfver den gråa
stenen, och liksom mossan är ett verk af jordens fuktighet
och solens värme, så är också det mjuka och förskönande
uttrycket i detta ansigte ett verk af sorgens tårar och det
ljus af hopp som strålar från andra sidan grafven . . . Hur
orätt då att säga, att endast glädjen förskönar I»
Med ifvern hos en värdinna, som längtar att bjuda sin
gäst på det bästa hon har, förde konstnärinnan Armand
fram till den mycket och med skäl beprisade Judith af
Horace Vernet.
»Vi skola icke tvista om ämnet för denna målning,»
började hon ånyo, »ty jag medgifver gerna det föga
hjelte-modiga uti att döda dén som man nyss med sina
smekningar insöft... Men hvad säger ni om utförandet, om uttrycket
i Judiths ansigte?»
»Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas
ögon,» svarade Armand.
»En tigrinna, säger ni? O, en tigrinnas ögon uttrycka
blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten
och blodtörsten mot hatet? Och hvem kan uttrycka hatet
som menniskan och i synnerhet — hvarför icke erkänna
det — som qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver
att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke
redan dödat assyriern med sina blickar. . . Hon vill hämnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
