Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknande
sorgfransar, hörande till toaletten.
Armand nalkades på tåspetsarne den bleka, sorgklädda
qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen
andedragt.
Det föreföll honom som hade hans eget bjerta upphört
att slå.
Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar,
för att lyssna till hennes andedragt, och han trodde sig
känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.
Emellertid orolig öfver hennes orörliga och sanslösa
tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade
vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned
öfver karmarne.
Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det
silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt
drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.
Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande
ögon öppnades, men tillslötos ånyo.
»Gud! Gud!» hördes svagt från de bleka läpparna.
Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod
nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag
lifvet småningom började vända åter.
Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.
Han vågade icke använda något medel för att
påskynda hennes återförande till sans, och han fruktade att
en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farliga
följder.
Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära
intill hennes öra.
»Ni är räddad!» sade han med svag, men uttrycksfull
röst; »räddad, fril»
Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga
qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande
ånyo sina ögon och stirrade länge på den unge mannen.
»Det är jag, madame I» sade Armand, sträckande sina
armar emot henne; »jag, Armand Cambon... ingen annan
än jag I»
Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande
ögonblick i vår bjeltes armar.
Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan,
bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
