Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnande ljuset, förblindas dock af dess strlle. Hjertat,
sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.
Lyckligtvis, och innan den farliga krisen kom, hade
Armand återfört hertiginnan till den emma hon nyss lemnat
och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta
händer stälde sig framför henne.
»Himlen vare lofvad, jag kom då ej för sent!» sade
han med djup rörelse; »måtte jag för evigt förgås den
stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver
det goda här i verlden!»
»Men,» yttrade hertiginnan uppsprittande och med en
skygg blick på ena väggen, »de skola komma, de skola döda
er, liksom de vilja döda migl»
»Nej, de skola icke döda ossl» sade Armand, i det han
leende höjde sin högra arm, »det är jag som skall döda
dem, krossa dem, trampa dem under mina fotter... Må
Gud förlåta mig I Men jag känner något i miss bröst, som
jag aldrig förr känt, jag känner hämdens vällust och
skonslöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt
dem båda.»
»Ahl» tillade han, följande hertiginnans blick, »det är
då från denna vägg ni väntar dem?... Det finnes då en
dörr på väggen der... men denna dörr skola de icke
be-höfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem!...
Jag har kulor för två och en klinga för tio.»
Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom
han inkommit, och upptog der sina vapen.
Den skarpa stukatklingan blixtrade i hans högra hand,
men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.
Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans
blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.
Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty
hans blick sökte ånyo hertiginnan.
Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med
sammanknutna händer och ögonen mot höjden.
Flamman på hennes kinder röjde vissheten om
räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för
den gudomliga nåden.
Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens
glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.
Hon bad — bad tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
