Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja visst,» svarade Simon; »men Armand är, oaktadt
all sin klokhet, en af dessa godtrogna, ljumma varelser, som
tro, att man kan göra kamelior af tistlarna, socker af ättikan
och guld af flintan.»
Félix skakade pä hufvudet, beklagande sin stackars
kusin, som kunde tro pä sädana orimligheter.
Slutligen erinrade han sig, att den stackars Collette
var ensam och mäste känna sig mycket orolig öfver hans
långa bortovaro.
»Är det mig tillätet att återvända till min
följesla-gerska?» ffägade han Simon.
»Ja,» tillät denne; »men när du hör klockans ljud,
kommer du på ögonblicket tillbakå, ty det lider, det lider!»
Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar, och han
gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade
de sista orden.
Den nye ledamoten af Blodröda fanan tyckte, att hans
chef säg sublim ut.
»Ja, det lider, det lider!» upprepade han derför,
likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli
lika sublim som Hvita Björnen.
Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda
hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge
skräddaren sneglade derunder åt sidan pä sina nya kamrater,
för att bedöma den verkan denna utmärkelse kunde utöfva
på dem.
Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och
det smickrade honom mycket, att han redan blifvit föremål
för så många tappra och sakkunniga mäns afund.
Slutligen gick han för att återfinna sin älskarinna.
När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme
person som fört honom deriffån, återsåg Collette, bestormade
hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit
sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne
ledamoten af Blodröda fanan naturligtvis icke kunde besvara.
Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand
icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda
fanan.
»Det är mycket möjligt,» slutade han sin klagovisa
öfver kusinen, »att Armand och jag i öfvermorgon komma
att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på
Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
