Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i
boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän som stod
innanför dörren till hennes egen.
Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i
sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten
del af pannan Armand kunde uppfatta med sin blick.
Vår hjelte fann, att något nytt obehag bemäktigat sig
den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att
lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon
syntes vilja iakttaga.
Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke
bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne,
känna vi ej.
Säkert är likväl, att han hade behof af att hvila sig
mot den dörrpost vid hvilken han stannat.
Men tystnaden blef för långvarig.
Den unga damen fortfor att stödja armarna på bordet
och dölja ansigtet i händerna.
Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten.
Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och
i synnerhet till sina tinningar, som icke mer betäcktes af
någon bindel.
Om en stråle af lampan kunnat falla på hans
anletsdrag, skulle den ha funnit dessa lika bleka som väninnans
i boudoiren.
Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och
intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.
Armands högra hand famlade efter låsvredet på dörren,
och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han
tystnaden med följande ord:
»Madame, ni önskade i går afton, att jag skulle komma
hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att
infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller, att jag
återkommer en annan dag?»
Antingen var den röst hvarmed detta sades för matt
att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika
frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.
Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.
Sent omsider började armarna på bordet röras och det
hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.
»O min Gud!» ropade hertiginnan, i det hon tog den
gröna skuggande skärmen från lampan; »jag glömde att ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
