Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Visserligen hade han språkat något med sin gamle vän
om saken, och Molé hade ingenting emot att bli minister;
men den konservative Molé, mindre skumögd än den mest
skarpsynte af monarker, trodde, att man för tillfallet borde
släppa efter något, och det var just det som konungen
icke ville.
Ludvig Filip kunde nog förmå sig att kasta bort
verktygen för sin politik, men för ingen del sjelfva politiken.
Det är visserligen sannt, att något medgifvande skulle
glädja hans folk, delta folk som med sitt blod först köpt
honom en krona och sedan med tolf millioner hvarje år
ökat hans skatter.
Men hvad skulle hofven i Wien och Petersburg säga?
Hvad skulle Metternich och Nicolaus säga, dessa halfgudar,
som på de senare åren varit så nöjda med Ludvig Filip?
»Det är bara en promenad af de studerande,» sade
konungen, som alldeles glömt bort promenaden i juli 1830.
Molé suckade och gick.
Men Notre Dame ringer.
Hvar är Molé? Molé synes ej.
Hvarför? Troligtvis derför att Notre Dame ringer.
Guizot är deremot qvar, trogen på sin post.
Konungen har icke hjerta att skicka bort honom,
Guizot icke hjerta att gå.
Dessa begge män, drifne mot afgrunden af samma
vågor, göra sig ännu förhoppningar.
Tuilerierna hafva så tjocka murar, deras portar äro så
väl bevakade mot — sanningen.
Hvad göra nu dessa begge män för att fördrifva tiden ?
Jo, de utnämna marskalk Bugeaud till kommendant
öfver Paris, och Guizot kontrasignerar utnämningen.
Denna sista handling af Guizot är partherns pil afskjuten
mot Ludvig Filips krona.
Det ana hvarken Guizot eller hans konung.
Men Notre Dame ringer och låter allt obehagligare ju
längre hon håller på.
Konungen frågar efter Thiers.
Thiers är ej rädd för Notre Dame, han. Med sina små
lifliga ben trippar han uppför Tuileriernas bekanta trappor,
torkar sina glasögon, som immat sig i nattluften, och står
snart framför konungen med detta leende sjefförtroende,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
