Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det icke var första gingen han värmde stämplar för
att föreviga vinhandlares namn.
Markisinnan vaknade snart nr sin dvala.
»Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni
räddar mig,» hviskade hon till den i hvars armar hon läg.
Pascal skrattade och kysste, ntan att be om lof,
markisinnan pä mannen, hvilket i hans och säkerligen i mingas
tycke var bättre än alla hennes juveler.
Han hade smak, den fule Pascal.
Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! —icke
blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven
hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte,
ville draga sig undan.
Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade
Pascal.
Men nöden har ingen lag, och markisinnan d’Estelle
var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.
»Vid min själs eviga salighet,» hviskade hon, »min
eviga kärlek åt den som räddar mig!»
Hvita Björnen stökade emellertid framför spiseln.
Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och
strå-perlor, och pnstade på elden, som tacksamt flammade upp
der vid.
Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.
Han vände derför sitt ansikte från spiseln, och
upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken
Hvita Björnen icke pustat.
Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna
hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.
»Hvad vill det der säga?» brummade Hvita Björnen,
släppande sin pust.
»Simon,» sade Pascal med mycket nedstämd röst, »det
är väl ändå något för grymt.»
»Hå fan!» mumlade Hvita Björnen, resande sig upp
från spiseln.
»Eu svag, värnlös qvinna,» yttrade Pascal; »himlen
skall aldrig förlåta det, Simon.»
»Hå djefvulen!» sade Hvita Björnen, närmande sig
gruppen i kåsösen; »ödlans gadd har redan hunnit buffelns
hjerta... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?»
»Vid Sainte-Géneviével» svarade Pascal, »jag stormar
hellre ensam en fästning än jag tillåter, att en svag qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
