Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som,
förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt
markisinnans arm.
Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan
och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd
derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.
»Jag fick veta, att ni smugit er hit, Simon 1» ropade
Armand, »och lyckligtvis kommer jag ej för sent... Hvad
är det för bragd ni rufvar på?... Hvad vill ni här?»
»Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle,»
svarade Simon trotsigt, »och jag har redan jernen i elden,»
till-lade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade
Armand det röda jernet; »men hvad jag vill skall jag
verkställa... Ur vägen, pojke 1 Du ställer dig alltid i vägen för
mig, och det blir aldrig bra för dig på längden.»
»Olycklige, ni vill brännmärka folkets seger 1» ropade
Armand; »ty man skall icke säga, att det är vindragaren
Simon som utkräft hämd af markisinnan d’Estelle för ett
af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska
folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma
och rika i S:t-Germain... Derför bort härifrån, Simon, eller
hugger jag ned erl... Bort, säger jagl... Tillbaka eller döl»
Dervid blottade han sin sabel.
Utan att svara, drog Simon sin, och för andra gången
korsades mästarens och lärjungens klingor.
Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig
tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till
tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.
En kristallkrona och en väggspegel lågo redan i
skärf-vor på den dyrbara mattan.
Simon kämpade mot den som ställt sig mellan honom
och hans länge förberedda hämd.
Armand stridde mindre för en qvinna som han måste
afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad
genom våld mot enskild person.
Ögon och klingor gnistrade.
Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons
andra strid icke skulle blifva den sista.
»För sentl För sentl Jag dör!» ljöd genom
sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne
ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
