Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
juni mInad samma Ib.
generalen, »och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att
förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och
vapenbroder Lamoriciére beskjutit barrikader, höga som husen och
fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på
de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker
och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning,
och jag hade redan kommandoordet på tungan. Då anlände
Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. »Trösta min
gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!» ropade han till
mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin
anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens
spets. Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den
vilde Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen,
liksom för att åskåda detta förfarliga envig. Det var ett
envig mellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt
den förras ära och den senares hemska förtviflan.
Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet
hufvud utför barrikaden. Insurgenterna sträckte genast vapen,
liksom hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens
person, och Faubourg S:t-Antoine var räddad.»
»Jag tog hederslegionen från mitt bröst och fäste
den vid segrarens,» fortfor generalen med djup rörelse;
»den unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: ’Ack,
hvad detta skall glädja min gamle far 1’ och sonen helgade
med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag
vet icke hvad jag mest skall beundra: antingen krigarens
fabulösa mod eller den sonliga kärleken, som midt i segerns
och belöningens berusande ögonblick har ögon endast för
en faders glädje.»
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna
stund intet torrt öga i den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon som genast vid
Armands inträde i salongen fäst sina blickar vid hans ansigte
och sedan icke tagit dem derifrån.
Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och
än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af
behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre
fruntimmer, hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga
grannes utrop, under det generalen förtäljde Armand Cambons
sista hjeltebragd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
