Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år.. . Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest
ansedda vänner och möter mig...»
»Hvar? Hvar?» frågade Armand med hämmad andedragt.
»Hos mairen i första arrondissementet,» svarade
Adelaide.
Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga
befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle.
»Emot vanan tänker ni i denna stund mer på er sjelf
än på mig,» anmärkte Adelaide; »ni tänker icke på attäfven
jag en gång vill bli lycklig, och att jag vet hvar jag har
min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!» tillade hon
med ett förtjusande småleende, »jag har valt er framför alla
andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den
lyckligaste hustru pä jorden...»
»Kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?» fortfor hon.
»Minnes ni riddaren Roderik, vindundret och Angelica fjettrad
vid sin klippa?... Kom, min riddareI Ni har falt vidundret,
och Angelica väntar er... Bjud nu armen åt er dam, och
ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas henne
eröfringen af dagens hjelte______och kanske är det äfven
något man skall afundas er,» slutade hon med detta fina
och oemotståndliga koketteri som är fransyskan så eget.
Men att klandra fransyskan för hennes koketteri är
detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina
blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar.
Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige,
förde sin dam ut i salongen.
Adelaide hade haft rätt i ett fall, men orätt i ett annat.
Fastän hon höll dagens hielte under armen, var det
likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära,
men deremot säkerligen många som afundades kaptenen
hans sista eröfring.
Géronniéres stora förmögenhet hade visserligen, till
följd af revolutionen, mycket hopsmält; men af de tio
millioner som likväl återstodo voro minst 9 alldeles
för mycket för en ung man som icke gjort annat än räddat
Faubourg S:t-Antoine.
Ingen begrep huru enkan efter en hertig kunde falla
på en så besatt idé.
Den som likväl mest, ehuru utan ringaste afseende på
millionerna, sörjde öfver denna idé, var den ädle grefve de
Vandeul, som mycket värderat hertiginnan de Beaudreuil,
men omöjligen kunde öppna sin salong för madame Cambon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
