Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robert af Normandie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
STRÖDDA UPrSATSKlt.
som är och möjligtvis kan vara, finner naturligtvis sin hugnad
i hvad som icke är och icke heller kan vara, frågande litet
eller intet efter, om det är från himlen eller underjorden
som det omöjliga eller otänkbara utgår, blott det förmår
spänna själen i dess finaste trådar, borttrolla tanken från den
hvardagliga synkretsen och framför allt sammanfläta det goda
och onda till sådan grad af innerlighet, att de båda
hvarandra motstridiga principerna slutligen, om ej helt och hållet
trifvas tillsammans, åtminstone tåla hvarandras grannskap.
Deraf kan förklaras en nyare tids hjernspöken, som, endast
de ega snillets vingar på sina skuldror, kunna se icke blott
det sinliga i menskligheten, utan till och med sjelfva
rationalismen för sina fötter. Detta hindrar likväl ej, att om det
sålunda herskande elementet aldrig så mycket försmår
rimlighetens gräns, det likväl kan vara och måste anses för en
storhet, när det, på samma gång det våldsamt slår ned i
känslan för det menskliga, mäktigt slår an på känslan för
det sköna.
Till sådana reflexioner för oss verkligen musiken till
Robert. Den är en mäktig, brusande stormvirfvel, som,
bärande i sin kraftfulla barm tusen från alla håll medryckta
blommor och blad, oemotståndligt svingar oss med sig än
öfver svindlande höjder och omätliga afgrunder, än öfver
blomsterrika ängar och sorlande bäckar och än — Gud vet
hvart. Nog af, vi hänföras och få knappast tid att resonera
öfver farten och ändamålet med den, ja, vi märka ej en
gång sjelfva att vi sönderslitas, att vi blöda; ty innan vi
hinna uppskatta eller ens reflektera öfver det förbifarna, äro
vi redan inne i något nytt, som upptager hela vår
uppmärksamhet, till dess äfven detta i sin ordning lemnar rum
för något nyare; och när färden är fulländad och vi
ändtligen få hemta andan, är både förskräckelse och fara borta,
och qvar står endast för oss minnet af det sköna och stora
vi sett och erfarit, i förening med en oemotståndlig håg att
förn5"a den brådstörtande färden.
Sådan är Robert, onaturlig men hänryckande, förskräcklig
men stor, från de vilda basunstötarna, som börja operan,
till orgelns milda, andaktsrika toner, som sluta den, från de
hånande dryckes- och spelkörerna i första akten till
kyrkosångens högtidliga harmonier i den sista, från Alices och
Isabellas böner och tårar till afgrundsandarnas skrän och
Bertrams besvärjelser mellan klostergrafvarna — allt utfördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
