Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk spaltfyllnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
04
STRÖDDA ITPPSATSKR.
Violinen egde naturligtvis sin högra och venstra sida,
hvardera med sitt resonanshål. Hvad som likväl på den
presenterade sig mest imponerande var otvifvelaktigt stallet
eller kamarillan, såsom det i öfversättning heter. På detta
stall hafva alltid strängarna hvilat, der haft sitt trogna
stöd. För att nu få dem att ljuda väl och i vederbörandes
smak, har man tidt och ofta påstrukit dem ett konfonium,
sammanrördt af stjernor, kräcklor och medaljer, blandade
i litet spiritus, pressad ur drufvan eller kornet, allt efter
objektets gom. Fiolen var således väl konditionerad,
hvarför också, när man drog derpå med den vanliga
riksdagsstråken, dess verkan var liksom Orfei lyra oemotståndlig.
Nationens penningar och förhoppningar dansade af hjertans
grund, dansade lungsot på sig, och alla anslag togo verkliga
lunkentussteg. Men hvad hände? Konsten steg och med
denna äfven modet hos vederbörande. År 1838 tog man
sig till att spela bakom stallet, och i den ändan gaf
instrumentet konserter, hvilkas förnämsta ljuspunkter blefvo
handgevärselden i Peter Myndes backe. Gumman blef
förskräckt; oppositionen, en lärare af nya skolan, begagnade
sig af tillfället, räckte henne en ny stråke — och denna
var 184.0 års riksdag, allt under den »fria» och »stora»
pressens information.
Nu ändrade sig scenen. Taburetterna, som under en
mängd af år varit som fastlimmade vid hofmattorna, började
äfven deltaga i dansen; det gamla murkna stallet måste
bort, och ett nyfernissadt, ehuru af samma slags stamträd,
kom i stället. Men riksdagsstråken med sitt förstärkta
utskottstagel gaf ingen rast och ro, och det nya, hvars rätta
halt man snart upptäckte, brast med sorglig klang, och
ekot deraf ljöd mångdubbladt från Tegelviksstranden. Men
den fyrsträngade fiolen hade länge ej varit i smaken, tiden
fordrade nya inventioner, och man skyndade att, à la
Paganini, fantisera på en eller två strängar. Men hvilken af
strängarna skulle först afklippas? Hvilken annan än qvinten,
denna bondqvint, som under detta års lektioner icke allenast
varit illa stämd mot vederbörandes högra fingerspetsar, utan
äfven icke sällan mot deras venstra, som alltid gnällt vid
minsta försök att gå upp i applikaturen på den och i
allmänhet visat en viss motvilja för pizzikater och ftageoletter.
Kunde man en gång få bort den, så torde det äfven låta
sig göra att få bort närmaste grannen, som, ehuru för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>