Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige på verldsexpositionen i London 1851
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
STBÖDDA ITPPSATSEK.
bojor. Jag förstod dig, du Washingtons stolta folk, du
Coopers fria fosterland 1
Men hvad jag ofvan skrifvit är redan för långt att
tjena till inledning för hvad jag egentligen hade att tala
om. Möjligtvis skulle jag kunnat orda något om de öfriga
folken, som hvar i sin stad efter bästa förmåga bidragit till
Kristallpalatsets försköning och industriens ära. Men jag
kom att stanna framför det fack som tillhör Sverige och
Norge. O, himmel!
Danmark, det lilla Danmark med ännu blödande sår
efter det kanske svåraste bland alla dess krig, är ett Eldorado
emot de tvänne förenade Nordens riken, som likväl hugnats
af fredens välsignelser.
Det blef randigt för mina ögon, ty hvad som först
uppenbarade sig för dem var diverse våder bomullstyg
med de mattaste färger. Komma i bomullstyg, när alla
andra glänsa af siden, sammet och guld! O, mitt ädla,
hederliga, tappra, dumma Sverige, hvad fan hade du i
Kristallpalatset att göra? »Komma på baler och inte ha
skorl» Bättre hade varit att i stället för randiga
bomullstyg skicka dit en vestgöte. Antingen lefvande eller
uppstoppad, skulle den hedervärde gårdfari med sin aln och
sina påsar gjort en ypperlig figur äfven vid sidan af Kinas
mandariner och Amerikas indianer, af hvilka Kristallpalatset
verkligen hyser några uppstoppade exemplar. För öfrigt,
om meningen varit att representera vårt lands fattigdom,
hvarför sände man icke dit några kakor barkbröd ? Men
meningen var ju, att hvarje land skulle ditskicka det bästa
och egendomligaste det egde, och just detta har den
Skandinaviska halfön ensam uraktlåtit, gifvande derigenom ett
nytt sorgligt bevis på den liknöjdhet, som tyvärr blifvit ett
hufvuddrag i vår karakter och hvilken, om den än vidare
får tillväxa, en dag skall blifva farligare för oss än Rysslands
svärd och rubler någonsin varit.
Bevare mig Gud från att på något sätt klandra de
saker som funnos inom mitt fäderneslands fackl Jag har
tvärtom betraktat dessa torftiga bitar, som visserligen i och
för sig sjelfva kunna vara nätta och näpna nog, med hela
den rörelse och kärlek hvarmed en i utlandet vistande
landsman möter allt, som på något sätt erinrar om
fosterjorden. Men det var så mycket jag saknade, och hvad jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>