Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GIFTOMANNABÄTTKNS UPPHÖRANDE.
143
Den kan lika litet som luften ses och beskrifvas, men den
låter sig förnimmas, än mild, som flägten af en fjärils vinge,
och än med styrkan af en orkan. Tycket är den
gudomliga instinkten, desto klarare ju mer oförderfvad själen är,
och derför är den klarast hos qvinnan. Den kan fjettras,
men dödas kan den ej. En stor författare har sagt, att om
en flicka, lemnad åt sig sjelf och ostörd af förvillande, om
också välmenande råd, finge fritt välja, skulle hon alltid
välja rätt.
Den glada, ystra och dansande flickan blir, vid första
frågan om en make, ögonblickligen allvarsam, hennes blick
tåras, hon ser in i sin framtid, ser sina pligter som mor
och maka, men hon ser på samma gång in i dess hjerta,
till hvilket hon går att sluta sitt eget, liksom sökte hon
en borgen för möjligheten af en framtid af lycka och frid.
I dessa stunder ser hon ofta klarare än den visaste eller den
mest erfarne af lifvet.
Detta tycke eller denna gudomliga instinkt vet
lagutskottet icke af.
Det ser i qvinnan blott ett tanklöst, svärmiskt väsende
och ser förståndet uteslutande hos mannen, fadern och
brodern. Med ett ord, det är idel förstånd utefter hela
den manliga linien, idel oförstånd och vanvett utefter den
qvinliga. Den som lefvat länge bör väl äfven hafva
erfarit något, så framt man icke lekt blindbock i alla sina
dagar. Hvad jag erfarit är, att alla de äktenskap som
knutits af andra skäl än tycket eller kärleken varit mer
eller mindre olyckliga, då deremot sådana, för hvilka
tycket eller kärleken legat till grund, icke blott uthärdat,
utan äfven besegrat de största motgångar. Kärlekens låga
slocknar aldrig fullkomligt, och om den också blott vårdas
af en af makarna, är den likväl nog för två, är tillräcklig
att gifva tröst och hugsvalelse åt begge. För öfrigt är
det eget nog, när man sammanställer den hyllning man i
allmänhet egnar qvinnan med det sätt, hvarpå hon
behandlas i våra lagar och andra praktiska förhållanden. Vi
hafva för henne icke sånger, icke skålar nog, icke blommor
tillräckligt. Det är som vore Floras hela rike endast till
för henne.
Men det förefaller mig nästan, som öfverhöljde man
henne med rosor endast för att under dem kunna dölja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
