Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DÖDSSTRAFFETS AFSKAFFANDE.
173
fängelset. Den ene finner lifstidsfängelset ganska drägligt.
Man har der en god och sund föda, försäkrar han, och
dertill många andra beqvämligheter, och den som älskar
ensligheten får i cellen tillfredsställa denna böjelse, ehuru
jag då icke förstår, hvarför staten måste underhålla en så
dyrbar bevakning för att hindra menniskor att rymma från
ett sådant eremitage af frid och lugn. Den andre talaren
deremot kallar lifstidsfängelset en plantskola för alla möjliga
laster, anser all förbättring omöjlig der och kommer till
den slutsatsen, att dödsdomen är det enda verksamma
förbättringsmedlet, det enda som böjer missdådaren och bringar
honom till ånger och försoning med sitt öde. Men äfven
denna mening jäfvas af erfarenheten. Det finnes lifdömde
som så litet försona sig med sitt öde, att de med våld
måste släpas till afrättsplatsen och med våld nedläggas der.
Dylika fasans scener äro icke sällsynta.
Andra finnas, och säkerligen de flesta, som, om jag
får tro hvad fångpredikanter berättat, ända till sista stunden
hoppas på nåd och som, i det ögonblick bindeln knytes
för deras ögon, ännu spetsa öronen för att uppsnappa detta
nådens ord. Men det är icke Guds nåd, utan konungens
nåd de vänta. Talar detta för dödsdomen som ett
bättringsmedel? Jag har äfven talat med befälhafvare för
fångbevakningen i olika orter af riket, och de hafva alla försäkrat,
att bland fångarne inga inom fängelset uppföra sig så väl
som de lifsddsfångar hvilka sitta der för dråp eller mord.
Talar detta mot lifstidsfängelset som medel till förbättring?
Till stöd för dödsstraffets bibehållande hänvisar man
jemväl till krigslagen, liksom det onda i ett kunde försvara
det onda i ett annat. Kriget är ett undantagsförhållande,
men af så förfärlig art, att man verkligen ibland vore
frestad att fråga, huruvida en god eller ond ande regerar
öfver jorden. För hvilkas skull är det väl som krigslagen
tillkommit? Är det för dem som af naturlig fallenhet lätt
kunna inöfva sig i det vilddjursmod, som fått heder och
värdighet af dygd, och namn af tapperhet? Visst inte.
Men det finnes andra, hvilkas hela inre uppreser sig mot
detta slagtande i stort, och då är krigslagen bra att hafva,
för att stäfja alla dem som äro nog fega att hysa menskliga
känslor.
Men det återstår en annan klippa mot dödsstraffet,
som ännu ingen lyckats genomspränga, och det är faran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>